Kultur

De har djupdykt i svensk poesi

”Svensk poesi” blev en bästsäljare och nu kommer ännu en antologi med svensk lyrik. Men vad är egentligen bra och dåligt i vår poesihistoria? Olof Åkerlund sammanförde två redaktörer med starka åsikter och en bergfast kärlek till dikten.

Daniel Möller och Håkan Sandell.Bild: Lars Brundin
Sverige har på kort tid berikats med två poesiantologier. Daniel Möller har tillsammans med Niklas Schiöler skapat ”Svensk poesi” som är tänkt att bli ett nytt standardverk för elever, forskare och helt vanliga lyrikläsare. Håkan Sandell har gjort något liknande, fast än mer personligt och i mindre format. Hans ”Von Nordenflycht bis Tranströmer” ges ut i tvåspråkig utgåva sommaren 2017. Den huvudsakliga målgruppen är tyska poesiläsare, men boken kommer också ut i Sverige och är tänkt att skaka om och blåsa nytt liv i svensk poesikanon.
Hösten 2016 påbörjade jag ett samtal med Möller och Sandell om deras olika utgångspunkter, om litteraturpolitik och – inte minst – om kärleken till dikten. Vi har haft en mejlväxling, men också setts på en indisk restaurang i Malmö. Den indiska poesin har en mångtusenårig historia, medan den svenska – åtminstone så som den definieras i ”Svensk poesi” – börjar med en runsten från 500-talets Blekinge. Dikten är kärnfull:
Skrev runor på det välska kornet
Hjald åt Kyndmund
Men vi ska inte orda så mycket om så tidiga lyriska uttryck. Håkan Sandell inleder nämligen sin antologi med Hedvig Charlotta Norden­flycht, en av Sveriges främsta författare under 1700-talet och framträdande under den epok som kallas rokoko. Hon var en av de första kvinnorna som kunde försörja sig på skrivande och utarbetade vad vi idag skulle kalla feministiska teman.
I ”Fruentimbers plikt at upöfwa deras wett” gör hon det med schvung och glöd:
Dumma lag, du blinda sed,
Som af nedrig afwund ljuder,
När du Evae Kön förbjuder,
At Parnassen komma wed
At du först har fått din fart
Ur en swag och manlig hjerna,
Som sit wälde welat wärna,
Är wäl, utan twifwel, klart
Detta lyriska utfall mot patriarkatet går rakt in i vårt samtal, då både Sandell och Möller/Schiöler har velat lyfta fram kvinnorna i den svenska poesihistorien. Att inte hindra deras möjlighet at Parnassen komma wed om man så vill.
Möller: Vi har inte kvoterat, men letat efter dem.
Sandell: Det är väl att kvotera?
Möller: Vi har även letat efter bortglömda män.
Sverige har på kort tid berikats med två poesiantologier: ”Svensk poesi” och ”Von Nordenflycht bis Tranströmer”.
I Sandells bok är 22 procent av diktarna kvinnor. Möller och Schiöler kommer upp i 34 procent. Det kanske inte låter mycket, men jämför man med tidigare antologier har siffran legat på 12–15. Någon har endast kommit upp i 5 procent, erinrar sig Möller.
Att i ett verk samla lyrik från skilda pennor och tider har gjorts sedan antiken, men i Sverige är traditionen 280 år gammal. 1737–1738 utgav Carl Carleson ”Försök til swänska skalde-konstens uphielpande, eller: samling af utwalda swänska rim och dikter”, med avsikten att rädda skaldernas verk undan ”glömskans tyranni”. Han ville också ställa dessa lärde mäns skaldekonst mot samtidens ömkliga rimkladdare. Om detta och mycket annat kan man läsa i Staffan Björcks ”Svenska språkets skönheter – om den lyriska antologin i Sverige” från 1984.
Jag frågar antologiredaktörerna om deras känslor inför det svenska språkets skönhet och hur det förändrats under arbetets gång.
Möller: Min uppfattning att den svenskspråkiga poesin är ofantligt rik, stark och mångfacetterad befästes under arbetet med antologin. Den medeltida balladtraditionen – hur vacker, gåtfull, skrämmande och blodig är inte den! De svenska barockpoeterna – hur kraftfulla, maximerade och njutningsfulla är inte deras dikter! Och finlandssvenskarna – Stenbäck, Wecksell, Björling, Södergran och många, många andra – hur svindlande vackra poem har inte de skapat!
Min uppfattning att den svenskspråkiga poesin är ofantligt rik, stark och mångfacetterad befästes under arbetet med antologin.
Sandell: Jag blev också överraskad av hur väsentlig den finska delen av den svenska poesi­skatten varit under föregående århundraden. Jag ”visste ju detta”, men jag hade likafullt inte fattat det.
Daniel Möllers och Niklas Schiölers antologi har blivit något av en bästsäljare. Efter fina recensioner seglade den upp på förstaplatsen på nätbokhandeln Adlibris topplista. Den första upplagan av den två kilo tunga pjäsen sålde slut på några veckor och sisådär ett år senare håller nästa tryckning på att sälja slut.
Håkan Sandells antologi utkommer kring midsommar 2017. Han har jobbat med den under merparten av ett år och att begränsa urvalet har varit nödvändigt av tidsskäl, men det är inte den enda orsaken till att boken stannar kring 1900-talets mitt.
– Hade jag gått fram till nutid hade det blivit litteraturpolitik, men det här skulle vara någonting annat: en kärleksförklaring, säger han.
Det betyder inte att Håkan Sandell vill undvika polemiska samtal om litteraturpolitik, vilket vi ska bli varse.
Daniel Möller och Håkan Sandell.Bild: Lars Brundin
När vi möts på Daniel Möllers gamla indiska favorithak nära Möllevångstorget i Malmö är det en hemkomst för Sandell. Han bor sedan många år i Oslo och kan ibland se sig som en främling i detta land. Men detta land är ingen främling i honom, särskilt inte den del där vi nu befinner oss. Han föddes 1962 i Malmö och detta var hans mors hemkvarter på 1930-talet. Miljön är laddad med minnen. Han är mångårig medarbetare på den här tidningens kultursidor, men i första hand författare, i synnerhet poet. Verksam sedan trettiofem år och med en gedigen utgivning bakom sig. Lite ovanligt för en svensk diktare så förknippas han med två distinkta litterära rörelser: Malmöligan och retrogardismen. Den sistnämnda är en ism som också kallats nytraditionell, eller med Clemens Altgårds ord: En inriktning som ”strävar efter återupprättande av förlorade sammanhang och återupplivandet av förbrukade språksystem”.
Sandell: Vi trodde inte på en modernistisk kanon, eller på litteraturhistoriska kronologiska perspektiv och inte heller kulturevolutionistiska.
De trodde inte heller på mycket av den samtida svenska lyriken kring millennieskiftet. Särskilt inte den, ofta konceptuella, diktning som intresserade sig för själva språket, snarare än vad språket uttrycker. Alltså det som i debatten kom att klumpas ihop under namnet språkmaterialism och som förknippades med tidskriften OEI och förlaget OEI editör.
Daniel Möller har nyss utkommit med sin fjärde diktsamling, en av hans tidigare – liksom en av hans översättningar – gavs ut på just OEI. Ändå vore det förljuget att framställa honom som en diametral motsats till Sandell. Möller är född 1974 i Östergötland och avlade sin doktorsexamen i Lund 2011. Ämnet var något ovanligt: svensk djurgravpoesi 1670–1760 och titeln ”Fänad i helgade grifter”. Han sitter i Fakirensällskapets och Gunnar Ekelöf-sällskapets styrelse och i höst står han som redaktör för antologin ”Tre sekler av svenska pekoral”.
Något olika bakgrunder, men en delad kärlek till poesin. Jag ber dem berätta mer om hur de gjort sina urval och vilka problem de stött på.
Sandell: Mina krav på dikterna har varit att de skall rymma en romantikens rysning, alltså nerv och numinösitet, eller så en sublimitet som jag inför mig själv kallat ”schillersk”, alltså med ett klassiskt allvar. Det betyder att det socialrealistiska eller det lekfullt experimentella rankats lågt av mig. Viktigt var också att dikterna skall kunna bära sin egen kvalitet, så att säga vara vackra för sin egen skull, och inte användas för att stå som stilhistoriska representationer eller vidareföra skolundervisningens förväntningar på en antologi. Jag gjorde mig fri. Svårigheten låg i mängden läsning, i princip ska man läsa allt.
”Mina krav på dikterna har varit att de skall rymma en romantikens rysning, alltså nerv och numinösitet, eller så en sublimitet som jag inför mig själv kallat "schillersk", alltså med ett klassiskt allvar”, säger Håkan Sandell.Bild: Lars Brundin
Möller: Ambitionen har varit att skapa ett nytt standardverk. Jag började med de allra äldsta dikterna och arbetade mig fram till år 1800. Niklas startade 1800 och stretade sig fram till vår egen tid. Därefter bråkade vi hjärtligt om en hel del och enades så småningom. Jag tycker att det är roligt att se att vårt urval skiljer sig i så hög grad från Håkans. Det vittnar ju om den svenskspråkiga poesins oerhörda bredd, djup och rikedom. Att Håkan till exempel har tagit med två dysterkvistar som Sigurd Agrell och Sven Lidman är enormt upplyftande!
Sandell: Alla metoder för att skaka nytt liv i kanon är bra och brukbara. Jag har haft lust att fylla i med poesi från två epoker som jag tycker har glömts, dels sekelskiftsdekadenterna, vilka man satt i skuggan av den gamla skolundervisningens nationalromantiker, och dels realister och senromantiker i mittpartiet av 1800-talet, också i hög grad försummade. Det kan tyckas som att jag själv till exempel lättvindigt kastat ut det mittfält som i Sverige brukar kallas för modernismen. Först hade jag med Artur Lundkvist och Erik Lindegren. Men mest av pliktkänsla insåg jag efterhand. Innerst inne tyckte jag inte de dikterna levde upp till kriterierna om intensitet. Häri ligger förstås en polemik. Men den var ganska ofrivillig.
Staffan Björck räknade till minst 399 svenska lyrikantologier. Var och en av dessa präglas förstås av sina redaktörer, men kanske i ännu hög­re grad av den tid den framställts i. Ur det perspektivet är det lätt att se de nutida samlingarnas anspråk på att lyfta fram kvinnliga diktare som något tidstypiskt. Andra saker blir synliga först efter att längre tid passerat.
Jag tycker att det är roligt att se att vårt urval skiljer sig i så hög grad från Håkans. Det vittnar ju om den svenskspråkiga poesins oerhörda bredd, djup och rikedom.
Sandell: Något vi eventuellt kunde vara eniga om – eller inte – gäller äldre föregångare bland antologierna. Jag har själv ett intryck av att väldigt mycket överfördes mellan dem en smula bekvämt, eller kanske av överdriven respekt. Stämmer det?
Möller: Ja. Många – alltför många! – svenska poesia­ntologier är lika varandra. Och fel i en antologi tenderar att bli kvar i andra antologier …
Sandell: … det är för att de skriver av varandra!
Sandell: Sjuttiotalets antologier var proggiga. Det var som att allting skulle leda fram till den naturliga slutpunkten: nyenkelheten. När språkmaterialismen är så rikligt representerad som i Daniels och Niklas antologi då tänker jag att det ses som det kulturevolutionistiska målet för 1 500 års svensk poesi. Kanske skulle man vara öppnare kring detta? Antologier blir också litteraturpolitiska projekt.
Det fräser och osar från järnpannan när Daniel Möllers Chicken Tikka Sizlar kommer in.
Möller: Vi har inte alls tänkt så.
Sandell: Men språkmaterialisterna är kraftigt överrepresenterade.
Möller: Du säger det, men om du tar till exempel Ida Börjel så började hon förvisso där, men gick sedan en annan väg. Dikterna i antologin är hämtade från en senare samling, ”Ma”.
”Ambitionen har varit att skapa ett nytt standardverk”, säger Daniel Möller.Bild: Lars Brundin
Både Sandell och Möller är måna om att framhäva de många fördelarna med varandras antologier, som kan fungera som komplement till varandra. Men skiljelinjerna säger både något om svensk poesi, litteraturhistoria och vår tid. Så jag pressar dem lite. Vad saknar de i den and­res urval?
Möller: Ett första frågetecken reser jag vid gränsen bakåt, som dras vid Hedvig Charlotta Norden­flycht. Av vilken anledning? frågar jag mig. Är skälet att Nordenflycht ofta kallas ”den första centrallyrikern i svensk litteratur”, vill jag invända att barockpoeten Jacob Frese med sin diktsvit ”Verser i sjukdom” är den förste att författa centrallyrik på svenska. När det gäller enskilda val, kan jag inte begripa varför förhållandevis skrala 1800-talsrimmare som Gustaf Lorentz ”Beppo” Sommelius, Oscar Patric Sturzen-Becker och Edvard Bäckström är med i urvalet, på bekostnad av bland andra Erik Lindegren – vars ”mannen utan väg” är ett monument i svensk modernism. Hur resonerade du?
Sandell: Jag tror inte på monument i svensk lyrik, Daniel, utöver Stiernhielms ”Hercules”. Till exempel Stagnelius geni kan inte fästas till en enskild dikt. Att anse att 1860-talets rimmade konversationsdikter är omodernare än 1960-talets nyenkla tilltal är föga mer än en smakkonvention.
Möller: Stagnelius geni kan fästas vid dikten ”Till Förruttnelsen” från cirka 1818. Den är nämligen unik – inte bara i hans författarskap och inte endast i svensk litteratur utan i hela världslitteraturen. Ingen hade före Stagnelius – och har knappast heller senare – sett en analogi mellan kroppens upplösning i graven och orgasmen.
Sandell: Mannen utan vägs ”Att skjuta en fiende och rulla en cigarrett”, är det så märkvärdigt? Från ett land som aldrig var i krig, ska en tysk eller engelsk publik liksom låta sig rystas, jag tror inte det.
Möller: Erik Lindegren förstod konsten att bruka den retoriska figuren ”admiratio”, som i barockpoetiken kallas ”Förundringz Teckn” och som vill få läsaren att häpna. I samma andetag som en fiende skjuts – och lika självklart – rullas en cigarett. Insikten att mördande normaliseras i krig kan aldrig bli banal. Då funnes det snart varken människor eller poeter kvar på jorden. Tvärtom bör vi ofta bli påminda om det. Historien upprepar sig som bekant tyvärr i alltför hög grad.
Sandell: Historien upprepar sig inte, och hade helt enkelt inte heller kunnat utspela sig in­nanför ett slutet system. Samma sak kan för övrigt antas gälla litteraturhistoriskt sett; när rim och versmått nu återkommit som hos till exempel Malte Persson och Lotta Olsson bär det på helt andra innebörder än förra gången, om så på 1800- eller 1900-talet. Tiden är en annan. Betydelsen är en annan.
Den svenska poesin innehåller påfallande mycket naturskildringar, alltsedan balladernas och Wivallius dagar, och väldigt mycket kretsar naturligtvis kring döden.
Rimmet är ju framträdande i sångtexter och den sjungna lyriken är framträdande i ”Svensk poesi”. Under middagen berättar Daniel Möller att modern litteraturvetenskaplig forskning har visat att mängder av dikter som vi i Sverige länge betraktat som läsdikter i själva verket skrevs för att sjungas.
Möller: Och i svensk litteratur finns ju den makalöse Carl Michael Bellman, men även bland andra Evert Taubes och Olle Ljungströms texter håller inte sällan så hög klass att de kan platsa i en poesiantologi. Ljungström var faktiskt med i vårt urval, men åkte ut i sista stund.
Bellman är den diktare som upptar störst plats i ”Svensk poesi” och när antologin först utkom 2016 talade Per Svensson i denna tidning med bokens andre redaktör, Niklas Schiöler, om den svenska poesin under sju rubriker, över vilka Bellmans ande tycktes sväva: Döden Naturen, Döden, Kärleken, Sex, Spriten, Sverige, Ångesten. Jag frågar Håkan Sandell och Daniel Möller om de skulle vilja lägga till någon rubrik.
Sandell: Jag tyckte inte alls om det där. Det väsentliga felet var att kategorisera svensk poesi som naturlyrik. Det är ett vanligt missförstånd, naturen är istället i hög grad en metafor hos oss, ett metaforförråd. Zacharias Topelius dikt ”Islossningen i Ule älv” är till exempel mycket mer än en naturdikt och har andra betydelselager.
Möller: Den svenska poesin innehåller påfallande mycket naturskildringar, alltsedan balladernas och Wivallius dagar, och väldigt mycket kretsar naturligtvis kring döden.
Sandell: Döden? Bara ordet låter som en barockdikt. Nej, låt oss istället säga Pietismen och senare Teosofin, så viktig för avantgardet av Strindbergs och Carl Larssons generation, alltså annorlunda sagt Själens fortlevande. Och låt oss för all del fokusera även på Storstaden och Europa. Svensk poesi, när den är som bäst, är inte en avskuren provins.
”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”, heter en ny bok av Marie Lundquist. Och är det något redaktörerna för Sveriges två senaste lyrikantologier visar, så är det att poesi är passion. Diskussionen har varit hjärtlig och hård, och har förhoppningsvis bara börjat. Men tills vidare skruvar vi, med Harry Martinsons ord, ner lampan och bjuder frid.

5 snabba med Möller och Sandell

1. Den vackraste svenska dikten?

Sandell: Stagnelius, men vad..."Själens himlafärd"? Kanske "Se, nöjets lampor flämta opp och slockna..."?
Möller: Lars Wivallius naturdikt ”Klage-Wijsa/ Öfwer thenna Torra och kalla Wåhr”, för övrigt praktfullt tolkad av Olle Adolphson.
2. Den mest underskattade svenska poeten?
Sandell: Den tidige Anders Österling. Bertil Malmberg.
Möller: Olof von Dalin, vars tillfällespoesi bitvis innehåller bland det mest fascinerande som skrivits på svenska.
3. Den mest överskattade svenska poeten?
Sandell: Pär Lagerkvist eller Gunnar Björling...
Möller: Gösta Oswald, som däremot var intressant som prosaist. Detsamma gäller Stina Aronson: en bländande och fullfjädrad prosaist, men en mindre god poet (Södergranepigon).
4. Den mest nydanande diktsamlingen?
Sandell: En tidskrift, Phosphoros (1810). Den svenska romantikens revolution; "Vi bjuder er till själens stilla fester,/ Till tankens värv och fantasiens spel;/ Vi sakna ej bland oss Sophias präster."
Möller: Gunnar Ekelöfs "sent på jorden" (1932), som plundrades på uppslag av åtskilliga mediokra 40-talister.
5. Den mest spännande av unga poeter idag?
Sandell: Ser man runt i Europa är de bästa poeterna fortfarande ofta födda i början av 1950-talet, alltså i generationen före min egen, en eller två i vart land. De hade som generation kvar en delad tilltro till språkets och poesins möjligheter av musik och magi.
Möller: Ida Börjel, vars "Ma" (2014) är ett mästerverk.
Erik Johan Stagnelius, Bertil Malmberg och Pär Lagerkvist.Bild: TT
Gunnar Ekelöf och Ida Börjel.Bild: TT
Fakta

8 dikter återfinns i båda antologier

Johan Henric Kellgren: "Över Propertii byst".

Erik Johan Stagnelius: "Till Förruttnelsen".

Erik Johan Stagnelius: "Vän i förödelsens stund".

Oscar Levertin: "På judiska kyrkogården i Prag".

Vilhelm Ekelund: "Då voro bokarna ljusa ..."

Karin Boye: "De mörka änglarna".

Gunnar Ekelöf: "Jag äger i dig en undergörande ikon".

Kjell Espmark: "Kör ".

Fakta

”Svensk poesi”

Redaktörer: Niklas Schiöler och Daniel Möller.

Utgiven: 2016 på Albert Bonniers förlag.

Innehåller: 1072 sidor med 650 dikter från närmare 200 poeter, från 500-talet till 2016. Den börjar med runpoesi och avslutas med Athena Farrokhzad. Rikligast representerad är Bellman.

Övrigt: Boken väger runt två kilo och Nina Ulmajas formgivning prisades av Svensk bokkonst 2016. Ur motiveringen: ”En rygg av klot, med tryckta ränder som lervarv i litteraturhistorien, utmärker denna till det yttre diskreta tegelsten. […] En bok som kommer att leva länge.”

Fakta

”Von Nordenflycht bis Tranströmer Schwedische Lyrik”

Redaktör: Håkan Sandell.

Utgiven: Finns tillgänglig runt midsommar 2017, ges ut av tyska Edition Rugerup.

Innehåller: Cirka 240 sidor med 87 dikter från 56 poeter. Som titeln avslöjar så inleds den med Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) men den avslutas faktiskt med Lars Gustafsson (1936-2016). Stagnelius och Bertil Malmberg är rikligast representerade.

Övrigt: Boken är tvåspråkig och Sandell har arbetat tillsammans med tre tyska översättare.

Gå till toppen