Kultur

Per Svensson: Sverigevännerna som hatar Sverige

Ett av världens bästa länder förtjänar bättre, skriver Per Svensson.

Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Det var en lp som jag spelade förvånansvärt ofta; ”Framtiden rusar emot dig” med det göteborgska proggbandet Dom smutsiga hundarna. Den kom 1983. På omslaget viftade 30-talsklonade barn med armarna på ett suspekt vis under en knallblå himmel och en giftgul sol.
Ett av de mer envisa spåren på skivan var ”Vårdsjuk blågul fanblues”. I vers efter vers beskrevs den eländiga tillvaron i Sverige, detta trista förmyndarland där man var tvungen att ”stå med mössan i hand för KRIM och AMS” och inte hade något annat att se fram mot i livet än att ”ta sig ett rus, kräla som en lus”. Slita, supa, dö.
“Ut från daghem, in på lagren / När man är trött får man vila i graven. / Gör inte halt, har man befallt. / Problemen löses i nån frågespalt. / Berusa sig på morden, suga på orden. / Man kan inte leva, man kan bara dö i Norden.”
Och så den dystert ironiska refrängen: ”Och här är du och här är jag / i detta nu på Svenska Flaggans dag.”
Det är lite synd om Sverige. Alltid har det varit något fel på fosterlandet. Den gustavianske skalden Johan Henric Kellgren slog 1790 fast att här finns inte någon ”nationlig karaktär, blott en ytlig härmning av främmande folkslag; sederna såsom bordet, en svärjande blandning av utländska tycken”.
Hundra år senare tog Verner von Heidenstam Sverigebashingen till nästa nivå genom att peka på just Sverigeföraktet som typiskt svenskt, och därmed förkastligt.
”Självunderskattandets röta breder sig vida. Det finns icke en avkrok i Europa, där fosterlandskärleken ligger så död bakom ihåliga ord, som hos oss, och det finns ingen Medea, vilken har sin mördarekniv så sölad av egna söners hjärteblod som Sverige.
På Norrlandsgatan flammar om aftnarna en präktig transparang med den odödliga påskriften: Utländska lumpaffären. Man liksom tycker sig känna hur mycket härligare de utländska lumporna måste vara än de föraktliga svenska. Samma transparang borde sättas ytterst på hamnpiren i Malmö för att säga den landstigande främlingen, vart han kommit.”
Heidenstam blev inte bönhörd. Istället för en transparang fick vi Turning Torso. Men i gengäld har Sverigedemokraterna, vars bärande affärsidé är Sverigehat, enligt den senaste SCB-undersökningen avancerat till positionen som landets näst största parti.
Med imponerande känsla för svart humor marknadsför sig Sverigedemokraterna som ”Det Sverigevänliga partiet”, samtidigt som SD:s företrädare och sympatisörer aldrig försummar ett tillfälle att glädjas över händelser som i deras ögon utgör bevis för att Sverige är ett riktigt räligt skitland, helvetets egen avfallscentral.
Denna något egenartade variant av fosterlandskärlek flödar över alla bräddar i den till partiet närliggande nätkanalen Avpixlat. ”Vården går på knäna, skolorna fortsätter att misslyckas med sina kunskapskrav, vi har bostadsbrist, våra äldre runt om i landet svälter och värst av allt – kriminaliteten fortsätter att eskalera med dödsskjutningar och våldtäkter i princip dagligen”, läser jag i ett färskt, men till sitt innehåll gammalt och typiskt, inlägg.
Och här är du och här är jag, i detta nu, och i morgon är det Svenska flaggans dag, som sedan ett antal år dessutom befordrats till nationaldag. Jag tar för givet att Jimmie Åkesson och hans Sverigehatande meningsfränder har för avsikt att kraftfullt avstå från varje tecken på glädje och gamman och istället samlas till antinationalistiska demonstrationer där den blågula flaggan får flamma skamset mot pk-dunkla skyar.
När man talar om en nation och dess medborgare hämtas metaforiken gärna från familjesfären. Landets söner och döttrar. Fäderneslandet. Moder Svea. Det är inte helt fel.
Det är med Sverige som med tonårsföräldrarna. Allt kan alltid läggas mamma, pappa och fosterlandet till last. Antingen är de hopplöst töntiga och pinsamt bonniga (det provinsiella Sverige). Eller också är de pinsamt ”ungdomliga” och jobbigt angelägna om att vara trendiga och hippa (det modernitets- och utlandsdyrkande Sverige). Antingen är de gråtrista, inskränkta och rigida (betongsosse-Sverige). Eller också är de helt ansvarslösa och låter allt löpa vind för våg, (Sverige i SD-retoriken).
Hur de än gör, och vad de än gör, så gör de fel.
De flesta av oss växer så småningom ändå ur puberteten. Vi inser att våra föräldrar var mer sammansatta personer än vi trodde när vi en gång i tiden slog igen dörren med en smäll och därmed slog fast att de bara var en enda sak: hopplösa.
Personer och rörelser som gör nationalismen (eller för den sakens skull andra utopistiska och apokalyptiska ”ismer") till överideologi har fastnat i en politisk pubertet, i vanföreställningen att en ”nation”, ett land, ett samhälle, kan reduceras till ett fåtal enkla karaktärsdrag eller förhållanden som skulle kunna vara rakt igenom fantastiska. Sådana rörelser och personer kan därför avfärda det sammansatta samhälle som de faktiskt lever i som hopplöst.
Nationalisten förlägger gärna sitt paradis till det förflutna, men hävdar att det kan återskapas om, men bara om, han själv får makten. Kommunisten förlägger lyckoriket till framtiden och lovar att det kan skapas om, men bara om, han själv får makten.
Sverige är ett land med många problem; bostadsbrist, gängkriminalitet, en hotande ”teknifiering” av sociala klyftor och så vidare och så vidare. Men betyder det verkligen att Sverige står på avgrundens rand?
Liksom de flesta komplexa och dynamiska industrinationer har Sverige också förr haft hot och svårigheter att hantera: svält, revolutionsmuller, massarbetslöshet, en omvärld i krig, dramatisk avfolkning av landsbygden, sociala kriser kopplade till urbanisering och strukturomvandlingar av arbetslivet, statsministermord … Vi klarade oss igenom dessa kriser. Sverige gick inte under.
Och liksom alla andra dynamiska och komplexa postindustriella samhällen kommer Sverige också i framtiden att ha hot och svårigheter att hantera.
Så ser den verkliga världen ut.
Paradis existerar bara i fantasin och den politiska propagandan. Bara tonåringar och populister tror att världen kan beskrivas i termer av svart eller vitt. Vi andra vet att färgerna är många, inte minst i försommarens Sverige, och att det är det som gör det så fint att få leva, inte minst i försommarens Sverige.
Det finns siffror och statistik som talar mot dem som hävdar att Sverige blivit ett helvete på jorden.
EU:s och FN:s återkommande undersökningar av människors skattning av livskvalitet och lycka ger, till exempel, en annan bild. Sverige ligger här mycket bra till, tillhör toppskiktet i lyckoligan. EU har också undersökt hur människor i drygt 80 europeiska städer trivs med sitt liv. Här kvalade Malmö, av många stämplad som den mest helvetiska av alla helvetiska städer i det helvetiska Sverige, in på topp tio (Flash eurobarometer / Quality of life in european cities 2015).
Den på många sätt typiskt svenska staden Malmö en av de städer i Europa där människor trivs bäst? Sverige, ett av världens bästa samhällen?
De ideologiska Sverigeovännerna kan avfärda sådana påståenden med en fnysning. De har ju tillgång till den verkliga verkligheten. De kan ju när som helst surfa in på Avpixlat.
Vi andra går i sommaren ut, i gullregnens och syrenernas tid, till ett land där glada människor trängs på uteserveringar, leker med barn, hundar och varandra i parkerna, putsar på sina kilometertider, funderar över om det blir grillväder i kväll, hårdkör sina racercyklar, väljer mellan latte och macchiato, uppdaterar sina Instagramkonton.
Det finns också människor som gör andra saker; som sörjer, som grubblar över hur de ska klara sina skulder, som sitter inspärrade, som slåss med demoner, som inte ser någon utväg, som vet att de aldrig kommer att få något jobb igen.
Så ser Sverige också ut. Men samtidigt, och framförallt, är Sverige ändå i dag ett land där de flesta människors chanser och möjligheter att leva rika liv är unikt många och stora. Och just nu är Sverige dessutom ett land som är så vackert att man trots allt kan få för sig att paradiset existerar.
Och här är du och här är jag och i morgon är det Svenska flaggans dag. Leve Sverige, leve det! Hipp, hipp hurra!
Gå till toppen