Kultur

Eva Kristina Olsson liknar ingenting annat i svensk poesi

Bild: Ulf I Eriksson

Eva Kristina Olsson

BOKEN. Det ängelsgröna sakramentet. Albert Bonniers förlag.
Gränserna mellan levande och döda, födelse och förstörelse, offer och förövare, flyter hos Eva Kristina Olsson. I de så kallade mytopoetiska dramerna i förra boken ”Antigones ansikte. Niobes labyrint” från 2013 lät hon Antigone blicka ut över mänskligheten och slå fast: ”det finns / ingen / gräns / mellan dig / och den böljande / graven”. I en mix av klassisk mytologi och personlig familjehistoria löste poeten upp de skiljelinjer människan upprättat mellan sig och naturen, och i en slutlig förlossningsscen åkallades under stammande krystningar en ängel.
Kanske är det samma ängel som gör ett studiebesök på jorden för att skåda pärlhyacinter och gullvivor i Olssons nya diktsamling, ”Det ängelsgröna sakramentet”. Här tas vi med på en vingburen färd från ljus till mörker, vilken poeten dedicerat till ”mina första tolv år”.
Det är en skirt gåtfull upplevelse som förstärks av bokens form. Under ett florstunt skyddsomslag inleds texten redan på pärmen och fortsätter ända till baksidan – det ger en känsla av att dikten varken har någon egentlig början eller slut. I mitten kommer så plötsligt de saknade, intensivt mörkgröna försättsbladen, som om boken krängts ut och in.
I än högre grad än tidigare bygger Olsson upp sin dikt kring enskilda begrepp – ordet, flykten, staven, fostret, namnet – som repeteras och förskjuts med en närmast yrselframkallande effekt. Orden laddas ur och laddas om och sätts samman i nya betydelser, ibland som negationer, ”ingenvingen”, ”ingenljuset”. En bävande sorg och ett blixtrande raseri genomsyrar dikten, men också en känsla av svindlande expansion i den översinnliga förvandlingen till ängel: ”stiger du / i det hela tiden ingenting / stiger du / i det hela tiden rasande ängeljag / och sträcker dina armar / till ingens armar ingens händer / bara detta ingenting som älskar dig / och vill ha dig till sig”.
Med sitt visionära anslag tycks Olsson snarare än i samtidspoesin befinna sig i en mystisk tradition med namn som William Blake och Swedenborg.
Stundtals är det himmelskt vackert. Stundtals slutet och svårgripbart. Olsson drar in läsaren i en språklig trollkrets som är lika eterisk som frenetisk. Men det är inte alltid orden får samma laddning hos mig som de tycks ha för poeten, och då är det svårt att komma i samklang med det sakramentala tonläget.
En sak är säker, Eva Kristina Olsson liknar ingenting annat i svensk poesi.
Gå till toppen