Kultur

Patricia Lorenzoni: Malmö är helt rätt plats för Rörelsernas museum

Flyktingkatastrofer och människor i rörelse tillhör vår tids ödesfrågor. Därför är Rörelsernas museum i Malmö så välkommet, men i arbetet med museet måste demokratisynen fördjupas, skriver Patricia Lorenzoni.

Bild: HD-Sydsvenskan
När Salvador Allende 1970 vann presidentvalet i Chile förvandlades landet under några korta år till en fristad för flyktingar från diktaturer runt om i Latinamerika. 1973 krossades detta genom Augusto Pinochets militärkupp och tusentals dissidenter tvingades fly. Många kom till Sverige och bland dem fanns också en betydande andel brasilianare som flytt den militärregim som tagit makten i Brasilien 1964. Flera av dessa fortsatte sitt politiska engagemang i Sverige kanaliserat genom det svenska stödet till befrielserörelser i Angola, Moçambique och Guinea-Bissau. Mellan det redan historiskt sammantvinnande portugisiska Afrika och Brasilien knöts nu nya trådar som löpte över både Chile och Sverige.
Historien är inte unik i sitt slag, människor i påtvingad eller frivillig rörelse har i alla tider knutit nät av engagemang och solidaritet. Om migration reduceras till en färd från en startpunkt till en slutpunkt, hamnar detta slags historier i skymundan. Andra frågor blir de enda relevanta: Var kommer du ifrån? När kom du hit? Är du integrerad nu? Längtar du hem?
Just nu pågår diskussionerna om ett nationellt museum för demokrati och migration i Malmö, med arbetsnamnet Rörelsernas museum. Idén lades fram av kommunstyrelsen till kulturminister Alice Bah Kuhnke redan våren 2015. Det var alltså samma år som både skulle se en stor folklig mobilisering till stöd för flyktingar, och en radikal helomvändning i svensk migrationspolitik. Den obestämbarhet som präglade första delen av detta dramatiska år, har idag låsts fast i en tydlig riktning: förstärkta inre och yttre gränskontroller, strypning av flyktingars möjligheter till familjeåterförening samt att principen om permanenta uppehållstillstånd övergivits. Migration definieras allt mer som en säkerhetsfråga.
Vad innebär det politiska läget för ett projekt som Rörelsernas museum? I april presenterade kulturförvaltningen i Malmö en förstudie, och imorgon bjuder man in till ett seminarium på Malmö live, med förstudiearbetet som grund. I studien talas om Malmö som en särskilt lämplig plats för ett museiprojekt av det här slaget. En stad som är både porten till Europa och porten till det samtida Sverige, en ”hoppets hamn”.
Så försöker man kanske också ta tillbaka bilden av en stad som under flera år fungerat som ideologiskt slagträ i svenska och internationella debatter om migration och integration. Och sannerligen, det är en sida av Malmö värd att framhålla. Människor har kommit hit från världens alla hörn, bärande på både sina sår och sina drömmar. Liksom New York, är staden vad den är tack vare dessa människor i rörelse. Att låta denna mångfald bli utgångspunkt för en stark och positiv självbild behöver på intet vis innebära att se bort från konflikter. I skärningspunkten mellan växande ekonomiska klyftor och kulturella identifikationer skapas motsättningar, men om mångfalden är utgångspunkten för vad Malmö som stad är, kan de politiska svaren inte grunda sig på en idé om homogenitet. När allt kommer omkring, vilken större stad präglad av ekonomiska klyftor har inte motsättningar?
Men Malmö är, som förstudien framhåller, också porten in till Sverige i ett annat avseende: Migrationen är tidlös. Människor har alltid rört på sig. Som idéhistorikern Edda Manga påpekar i den forskarantologi som utgör förstudiens bilaga, innebär det att migrationen historiskt föregår nationalstaten. Men eftersom vårt nuvarande demokratiska system grundar sig på nationalstatens inramning, kommer migration att framstå som ett problem. Här råder ett spänningsfyllt förhållande mellan migration och demokrati. Eller snarare, vår rådande förståelse av vad demokrati är.
När det moderna museiväsendet växte fram på 1800-talet var det som en del av ett nationalstatligt självbildsbyggande. Den pedagogiska prägeln var stark. Museer berättade om vilka ”vi” var, och vilka som inte var som ”oss”. Nationens gränser framstod som ursprungligt givna. Rörelsernas museum vill å ena sidan förvalta museets tradition av att skapa rum i vilket frågor om identitet och gemenskap ställs, men å andra sidan bryta mot äldre tiders berättelser om ett homogent ursprung. Rörelsen, lokal och global, skall vara utgångspunkt.
Två slags rörelser kopplas ihop i namnet. Den ena är människors migratoriska rörelser. Den andra är den folkrörelsetradition som brukar beskrivas som central i svensk demokratiutveckling. Men det handlar också, framhåller studien, om sentida aktivism som inte låter sig pressas in i de traditionella folkrörelsernas mönster.
Här aktualiseras en del inte helt lätta frågor. Kan ett ovanifrån instiftat statligt museum ens gestalta samtida demokratiskt arbete underifrån? Demokrati blir alltid ett omstritt begrepp när det närmare skall definieras. I studien finns en uttalad vilja att inte bara studera och gestalta samtida aktivistgrupper, utan också se hur dessa kan vara aktiva intressenter i museets verksamhet. Det är en lovvärd ansats, men följs inte av någon djupare reflektion över vad det kan innebära att som statlig institution navigera på politiskt kontroversiella vatten.
Demokratins utvidgning har alltid skett under motstånd. Även sådan utomparlamentarisk aktivism som senare tider hyllat, har i sin egen samtid inte sällan beskrivits som samhällsomstörtande och därför odemokratisk. Hur nutida civil olydnad etiketteras är politiskt känsligt. Tänk förstörelse av krigsmateriel för att förhindra export till diktaturer. Eller försök att blockera deportationer av åldersuppskrivna flyktingungdomar. Två exempel på aktivism som vill vidga det demokratiska rummet till att omfatta fler, men som just därför straffas inom den rådande demokratins ramar.
Det finns antydningar till reflektion över demokratibegreppets svårbestämbarhet i förstudien, men dessa förblir just antydningar. Huvudsakligen behandlas demokrati som någonting givet, vilket riskerar att reproducera en tillrättalagd berättelse om ”oss” som per definition demokratiska.
Till det kommer en svårighet att lyfta blicken ovanför den nationalstatliga nivå som studien samtidigt deklarerar en tydlig vilja att bryta upp från. När museets områden skall beskrivas serveras vi en svensk folkrörelsehistoria av skolbokskaraktär, utan ett ord om den internationalism som var en central del av exempelvis arbetarrörelsen och fredsrörelsen. Efter detta får vi om ”internationella rörelser” veta att människor i exil ibland arbetar på distans för demokrati i sina ursprungsländer. Det slags globala historier som Chile-brasilianarnas svenska engagemang är ett exempel på, ges ingen riktig hemvist i denna ordning.
I flera år har det nu talats om den representativa demokratins kris. 2015 blev det uppenbart även här att vi också lever i en global flyktingkris. Människor i rörelse är en av tidens ödesfrågor. En tydlig tendens i Sverige, liksom i många andra länder, är ett reaktivt uppsving för nynationalistiska rörelser, utökade gränskontroller, men också ifrågasättande av demokratiska rättigheter och friheter på hemmaplan. Det gör hela projektet med ett Rörelsernas museum så relevant. Men skall museet kunna arbeta med de här frågorna med integritet och trovärdighet, måste det finnas en fördjupad och reflekterad demokratisyn – och inte minst en beredskap att möta politiska stormar.
Det sistnämnda kan, beroende på det parlamentariska läget efter nästa års val, komma att bli än viktigare än vad det redan är idag.
Gå till toppen