Kultur

En encyklopedi om allt

Med Karl Ove Knausgård vid pennan blir även en mellanbok som "Om sommaren" en bladvändare, skriver Ann Lingebrandt.

Bild: Anders Hansson

Karl Ove Knausgård

BOKEN. Om sommaren. Övers Staffan Söderblom. Norstedts.
Ett personlighetstest utfört för Norges radio visade att Karl Ove Knausgårds fantasi är medelmåttig, medan han däremot är mer än normalt nedstämd, inåtvänd och inte minst känslosam. Ingen överraskning för honom själv, förklarar han i ”Om sommaren”. Bristande fantasi är ju möjligen ett handikapp för en författare, men Knausgård kan sägas ha vänt svagheten till en styrka när han gjort sig själv och sina känslor till författarskapets största ämne. Stoff som visat sig räcka till tusentals både hyllade och utskällda sidor.
I den kvartett böcker som har årstiderna som utgångspunkt lyfter Knausgård skenbart blicken från jaget för att förklara världen för den yngsta dottern, som i och med avslutande delen ”Om sommaren” hunnit bli ett par år gammal. Men det är förstås fråga om världen enligt Knausgård, en encyklopedi som försöker anlägga ett förutsättningslöst perspektiv på fenomenen men är starkt subjektivt färgad och ofta filtrerad genom barndomsminnenas skimmer.
Greppet i de korta essäerna är för det mesta detsamma: inzoomning följs av utzoomning och detaljen visar sig med en elegant slutknorr spegla det större sammanhanget. Hur virtuost och underhållande det än är känns formen efterhand ganska statisk. Det var inte så märkligt att Knausgård därför i tredje delen av serien, ”Om våren”, bröt mönstret och skrev något som lika gärna kunde ha varit ”Min kamp” nummer sju, med en hisnande skildring av en vardagsdramatisk dag i hans liv. Det blev också svitens höjdpunkt.
I ”Om sommaren” har han återvänt till miniessäformatet, men samtidigt sprängt in dagbokspassager, med ett något ojämnt resultat. Vid det här laget vet vi att Knausgård kan skriva fantastiskt om triviala ting som vattenspridare, campingplatser, kortbyxor och maskar. Visst är det läsning som gör sig sommartid: medan grannarna rasslar med kolen och öser på tändvätska kan man sitta i solstolen och begrunda Knausgårds beskrivning av grillning som ”ett slags familjens spjutspetsaktivitet”. Och med tanke på den mörka skugga som skymtar bakom skildringen av somrig idyll är det kongenialt med illustrationer av Anselm Kiefer, som blommar ut som en Emil Nolde-florist med svarta stråk i akvarellådan.
Ändå kommer jag på mig själv med att längta till dagboksavsnitten. För aldrig är Knausgårds prosa så intensiv, så oförlikneligt skarp och sensibel, som när han borrar sig inåt, uppmärksammar varje nyans av vardagen och glidflyger mellan de inre och yttre upplevelserna. Så kan skildringen av en kvällslig cykelutflykt med sonen bli en nervig thriller.
Nog för att det finns longörer också i de här passagerna. Bara delvis lyckat är hans försök att träda in under skinnet på en norsk bondhustru under andra världskriget. Och hans utläggningar om litteraturen, jaget och sanningen är förstås mumma för litteraturvetare, men svävar snart ut i det slags abstraktioner som utgör Knausgårds akilleshäl.
När Knausgård förkunnar att litteraturens kärna är hänsynslöshet blir det uppenbart vad som är i grunden problematiskt i upplägget att vända sig till ett barn. En författare kan förstås sträva efter att vara hänsynslös, men knappast en förälder.
Så den läsare som vill undvika att sätta i halsen gör bäst i att inte svälja premissen att hans årstidskvartett verkligen skulle vara skriven till dottern. Även om man kan diskutera hur hänsynslös Knausgård egentligen är, mot andra än sig själv – någon Strindberg är han ju inte, tack och lov – skriver han långt bortom gränsen för vad ett barn vill veta om en förälder.
Istället får man se greppet som en fiktion, även om Knausgård själv tycker att just det är ett grovmaskigt begrepp och hellre talar om poetisk sanning – en konstruktion av det slag som han gjort till sitt projekt att riva ned för att uppnå total frihet och ärlighet. Det är en ofrånkomlig paradox, att också den litteratur som satsar allt på att spegla verkligheten skapar sin egen verklighet, och kanske är det rentav där spänningen i hans berättande uppstår, den som gör att också en mellanbok som ”Om sommaren” blir en bladvändare.
Staffan Söderbloms översättning är som alltid mycket njutbar, men jag undrar hur elvispen har kunnat bli en mixer i ett helt kapitel. Det brukar ju annars vara svenskan som är låneordsglad medan norskan nyordsbildar allt vad den kan, men denna köksapparat är ett undantag. En tingest som Knausgård för övrigt karaktäristiskt ser som ett exempel på hur människan anstränger sig för att slippa anstränga sig, med resultatet att hon måste öda kraft på meningslös motion för att inte bli svag och fet.
Han är inte omedveten om att hans längtan efter autenticitet och fysisk, sinnlig verklighet står i ett motsatsförhållande till skrivandet: ”Jag sitter här och skriver om världen, alla tingen, djuren och växterna i den, utan att själv ta del i den.”
Sedan är det förstås så att litteraturens delaktighet inbjuder oss till att uppleva världen på ett nytt sätt. Det är ju därför vi läser. Knausgårds böcker inte minst.
Gå till toppen