Världen

Henrik Brandão Jönsson: Kärleken till Caracas har dött

Oroligheterna och våldet märks även Chacao, en av de säkrare stadsdelarna i Caracas.Bild: Rodrigo Abd
Venezuela var min första resa utanför Europa och förändrade mitt liv. Jag var 20 år och sög in alla latinska intryck som en svamp. Jag gillade den sensuella livsstilen, de amerikanska vrålåken och det underbara klimatet. Men jag skrämdes av vapnen. Utanför bankerna vaktade poliser beväpnade med maskingevär, på nattklubbarna bar dörrvakterna k-pist och på hotellen fick man gå genom metalldetektorer. Jag insåg att man måste vara försiktig.
Latinamerika blev ett äventyr för mig och gjorde att jag reste hit så många gånger att jag till slut bosatte mig här. Det har jag inte ångrat. Vad som blivit svårare är min relation till Venezuela. Det är inte längre kul att resa hit. Ärligt talat undviker jag det. Venezuela har blivit ett av världens mest hopplösa länder och Caracas världens farligaste huvudstad. Väpnade rån med dödlig utgång är vanligt och en lång, blond gringo som jag drar till sig många blickar. Jag har klarat mig än så länge, men det beror mer på mig än på omgivningen.
Så fort solen går ned över Caracas stänger jag in mig på hotellet. Det gör vistelserna långtråkiga, men säkra. Jag bor alltid på Embassy Suites by Hilton i stadsdelen Chacao som är en av de säkrare platserna i Caracas. Personalen behandlar mig som en kung och behöver jag hjälp med att svartväxla hjälper de till. Många av mina kollegor brukar också bo här och ibland blir det riktigt trevligt runt bardisken om kvällarna.
När jag nyligen checkade in lade jag märke till att saker och ting förändrats. Inga kollegor var här och personalen var i stort sett utbytt. På grund av mjölbristen fanns det inget bröd till frukost och äggröran hade blivit så eftertraktad att den förvarades bakom disk. För att vara ett femstjärnigt hotell var frukosten minst sagt torftig, men i ett land som lider av akut matbrist kan man inte klaga. Värre var det när jag gick upp till mitt rum och insåg att 300 dollar försvunnit ur min reskassa.
Jag anmälde genast stölden till hotellets säkerhetschef som lovade att kolla genom övervakningsfilmerna. När han inte hade gjort det på tolv timmar bad jag att få prata med chefen. Hon lade skulden på mig och menade att jag förvarat pengarna på fel ställe. Jag förstod att mitt favorithotell i världens farligaste huvudstad inte längre var säkert.
Om du växlar 300 dollar på den svarta marknaden får du 1 740 000 bolivares. Det är mer än den statligt stadgade årslönen. I ett land där avlönade sopgubbar äter ur sina egna sopor är det väldigt mycket pengar.
När jag sedan hörde att en kollega också blivit av med pengar på hotellet, och att chefen ryckt på axlarna, förstod jag att stölderna var organiserade. Trots att jag betalt flera nätter i förväg checkade jag genast ut och hotade att anmäla stölden. Chefen log till svar. Embassy Suites by Hilton i Caracas drivs av ett venezolanskt bolag med kopplingar till dagens regim som har skapat laglösa, beväpnade gäng som mördar utan att riskera åtal. I ett sådant land hjälper en polisanmälan inte mycket.
Det enda jag kan hoppas är att pengarna gick till någon som verkligen behövde dem.
Gå till toppen