Huvudledare

Ledare: Staten är inte god, så rusta rättsväsendet rätt. Nu.

Fru Justitias oberoende – alltid värt att stärkas.Bild: HENRIK MONTGOMERY
Kan demokrati och yttrandefrihet alltid tas för givna? Det är en lyx som inte är självklar ens inom EU. För dessvärre är demokratin och yttrandefriheten inte så robusta som svensken i gemen gärna vill tro. Det har den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern visat. Där har domstolarnas självständighet och yttrandefriheten – under demokratiska former – beskurits.
I en artikel i Svensk Juristtidning driver justitieråden Mats Melin och Stefan Lindskog tesen att Sverige gör klokt i att se över – och på ett par punkter också stärka – rättsväsendets självständighet gentemot staten. Författarna förordar att regeringens inflytande över tillsättning av domare och dess styrning av Domstolsverket ska minskas. Vidare borde det också sättas en övre gräns för antalet domare i de högsta rätterna. Artikelförfattarna konstaterar:
"Oberoende domstolar är ett värn mot auktoritär maktutövning och ett skydd för enskildas grundläggande fri- och rättigheter. En sådan diskussion måste föras nu när stabilitet och relativ enighet om grundläggande värden råder. Sedan kan det vara för sent."
1975 gav den renlärige marxisten och VPK-riksdagsmannen Jörn Svensson ut debattskriften Du ska ta ledningen och makten (Arbetarkultur). Boken beskriver i detalj hur Svensson och hans partikamrater avsåg att genomföra vad som bara kan kallas en ren statskupp. Näringslivet skulle förstatligas och arbetarråd överta statsapparaten. Om rättsväsendet konstaterades torrt: "det finns inga neutrala lagar och inga neutrala domare".
Planen föll dock på en liten, men viktig, detalj: först skulle partiet i fria val tillskansa sig regeringsmakten, vilket som väl var aldrig inträffade.
Det är emellertid inte bara från yttersta vänsterkanten som det förekommer krypskytte mot yttrandefrihet och rättssäkerhet. Företrädare för riksdagens andra ytterlighetsparti, Sverigedemokraterna, ertappas inte sällan med funderingar i auktoritär riktning. Till exempel hotade Ted Ekeroth, då aktiv i Lund, häromåret på mikrobloggen Twitter att byta ut samtliga polischefer "när vi tar makten". Partikamraten Björn Söder, riksdagens andre vice talman, har uttalat sig positivt om dödsstraff och mot religionsfrihet. Från andra företrädare för SD hörs också av och till funderingar kring krav på lagstiftning om landsförvisning, statlig reglering av medierna och skamstraff för sexualbrott samt påståenden om journalister som "nationens fiender".
Inom den svenska grundlagens ramar ryms den paradoxala möjligheten att demokratin avskaffar sig själv. I den amerikanska konstitutionen tar sig oron för någonting sådant uttryck i en tydligt formulerad maktdelning mellan den verkställande, den lagstiftande respektive den dömande makten.
I Sverige har rättsväsendet en klart svagare ställning gentemot regering och parlament. Det saknas till exempel en konstitutionsdomstol som kan pröva lagstiftningen. I gengäld finns en starkt förankrad folklig föreställning om staten som en god och välvillig kraft som arbetar för allas bästa. Men som Polen och Ungern visat kan auktoritära krafter ha en annan agenda. Det finns heller ingenting som talar för att någonting liknande aldrig skulle kunna inträffa i Sverige.
En klockartro på den goda staten förslår inte särskilt långt om en justitieminister med annan agenda får för sig att fylla Högsta domstolen med politiskt likasinnade. Eller byta ut polischefer med "fel" åsikter.
De höga domarna Mats Melins och Stefan Lindskogs omsorg om ett starkare skydd för rättsväsendets självständighet är därför värd att ta på största allvar.
För, som de två skriver i sin artikel:
Sedan kan det vara för sent.
Gå till toppen