Åsikter

Läsartext: Jag vill ha ett samhälle där femåringen vågar ta plats

En tågkupé – en plats för samtal enligt insändarskribenten.Bild: Markus Dahlberg / TT
Svar på Anna Gustles replik till tidigare insändare.
Nej, jag tog inte illa vid mig för att bli tillsagd att tala tystare. Det som riktigt berörde mig – och något jag gärna pratat vidare om (men resan till Malmö var kort) – var att skälet till att jag skulle vara tystare var att världen var så ”kaosig att det gällde att vara tyst och försiktig”.
Läs mer:Nej tack, vi behöver inga megafoner på tåget
Det berör mig. Jag vill inte leva i en värld där tystnaden breder ut sig för att världen är så kaotisk.
Sen är vi nog olika, och har rätt att vara det. Anna Gustle har rätt i att vara privat och jag har rätt att prata. Ingen av oss kan bestämma hur det måste vara. När jag är i det offentliga rummet så vill jag vara öppen och tillgänglig. Jag sörjer att det offentliga rummet där människor möts hela tiden krymper: Inga postkontor, inga banker, inga väntsalar.
När jag sitter på tåg så sörjer jag den tid då folk inte var uppkopplade och man istället förde samtal. Jag har haft djupa samtal med människor jag aldrig annars skulle ha träffat och det har berikat mig. Som samtal med den före detta bankrånaren som såg tillbaka på sitt liv eller mannen som slagit ihjäl sin fru och nu hade att ta ställning till bortadoption av sina barn. De här männen hade jag annars inte pratat med.
Läs mer:Tystnaden på tåget får mig att vilja ta fram megafonen
Det offentliga rummet utgör ett skydd och en ram där människor som är oerhört olika kan mötas. Jag menar att det är väsentligt att de här mötena sker. När inte möten sker mellan människor som annars aldrig möts så är det ett demokratiproblem. Med riktade sociala media så får var och en specialanpassad information, var och en kan leva i en egen avstängd bubbla. Jag menar även att media som tv och dagstidningar också i stort brister i att vara en plattform för debatt.
Sen måste jag bekänna att jag är en oerhörd tjuvlyssnare när jag åker kollektivt! Det är långt ifrån alla samtal som intresserar mig men människan bakom intresserar mig stort!
Jag kan också berätta att samma dag på väg tillbaka från Malmö hade jag en underbar kontakt med en flicka som kan ha varit 5 år. Jag beundrade hennes knutna och böjda ballong som såg ut som en trollslända/helikopter och som hon var oerhört stolt över! Det var inte så mycket samtal som en tyst kontakt. När jag sen går av tåget hör jag någon bakom mig som frågar ”Vad heter hon? Vad heter hon?” Sen är det snabba fötter som springer och flickan frågar ”Vad heter du?” Och då får vi ett samtal.
För den framtida demokratin vill jag hellre ha ett samhälle där en 5-åring känner att hon har rätt att ta för sig och fråga och samtala i det offentliga rummet - att hon äger det i någon mån - än att hon lär sig att anpassa sig till en kod där allt privat bannlyses. När jag själv var 5 år frågade jag vår barnflicka vad staten var för något. Hon svarade att ”staten, det är vi”. Det är så jag tycker det ska vara.

Eva Nyström

Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen