Kultur

Thomas H Johnsson: Störst och bäst

Utställningshallen Understationen.Bild: Katrine Møbius
För åttonde året intar Copenhagen photo festival dronningens by. Det är stort, det är spretigt, och kulturinstitutioner och privata gallerier avlöser varandra i en strid ström av utställningar och evenemang: ett dignande smörgåsbord av fotografi som i ett försök att tillgodose alla smaker och riktningar. Men bredd och tillgänglighet är inte alltid att föredra. Risken är överhängande att det snarare framkallar ett diffust intryck än genererar ett vitalt och skarpt temperament.
Därför koncentrerar jag mig på den av festivalen kurerade delen ”Photo city” som numera är belägen kring Østre Gasværk ute på Østerbro. Och det är i mina ögon här den egentliga festivalen äger rum. Vid infocentret och tillika utställningshallen Understationen, några timmar innan invigningen, berättar festivalchefen Maja Dyrehauge Gregersen medan mobiltelefonen oavbrutet kräver sin uppmärksamhet, att byggnaden är ett nedlagt elverk som stått tomt i över tio år, och att de skulle fått tillgång till fastigheten redan till förra årets festival … men kommunens godkännande drog ut på tiden (såklart). Nu känns det som om festivalen äntligen hittat hem.
Från källarens råa betongväggar upp till takvåningens tunga stålbalkar presenteras flertalet utställningar som bär en distinkt kärna av mänsklighetens ständigt reviderade tillkortakommanden. Mario Wezels formsäkra serie ”Do you sometimes dream of America?” blir som en besk replik till Kiên Hoàng Lês djupt personliga och starkt identitetssökande arbete om att som femåring tvingats fly från USA:s krig i Vietnam bara för att växa upp under DDR:s förtryckarstat. Christian Vium, som jag själv och JH Engström bjöd in till Landskrona foto festival 2015, visar andra akten av sitt antropologiska forskningsprojekt ”Temporal dialogues”. Med videoinstallationer, stillbilder och arkivmaterial problematiserar Vium, enkelt uttryckt, västvärldens vedertagna föreställningar om Amazonfolkens kulturyttringar.
Helheten i ”Understationen” är fokuserad och interiörens avsaknad av normaliserande finish förhöjer känslan av något föränderligt. Något obeständigt. Och i skogsdungen bakom elverket har Danmarks bildjournalistutbildning konstruerat en temporär konsthall i en labyrint av staplade lastcontainrar. Det är inte enbart en brilliant och innovativ lösning på lokalfrågan utan skapar också en upplevelse i sig: en liten grönskande fristad i fotostadens i övrigt grovt urbana gestalt.
"Copenhagen photo festival 2017 – Nordens största fotobegivenhet”. Med den devisen avslutas festivalkatalogens förord. Och det är säkert sant. Men epitetet störst bör aldrig vara ett självändamål. Därför hoppas jag att de får behålla det gamla elverket även framöver och låter festivalen bli en självklar del av Østerbro. All respekt till institutioner och gallerier men festivalarrangörerna gör ett ytterst kompetent arbete och klarar sig förträffligt på egen hand. För både innehåll och atmosfär i ”Photo city” är riktigt, riktigt bra. Sammanhållet och intimt. Och det räcker långt.
Gå till toppen