Kultur

"Varför vill man så gärna gå i diktatorernas parad?"

Kritik mot den ryska regimens övergrepp blir till russofobi i Guy Mettans hårt skruvade argumentation. Anne Hedén ser en rad problem i teser som liknar propaganda.

Segerdagsparaden på Röda torget den 9 maj i år.Bild: Yuri Kochetkov
Under 1970-talet hände det att proggare som demonstrerade på stan uppmanades av högerfolk att åka till Ryssland och stanna där. Undermeningen var förstås att alla proggare ville ha en stark hand. I den nya världsordningens upp- och nervända värld händer det ironiskt nog att jag tänker något liknande idag, när högerextrema personer i min närhet beundrar Putins handlag med makten. Märkligt nog tycks det bland Putinkramarna också förekomma en del gamla maoistanhängare – de som i linje med Maos supermaktsteori en gång ansåg att Sovjet efter Stalin blev en imperialistmakt.
För egen del var, och är, jag skeptisk till geopolitiska teoribyggen om en evigt beständig rysk expansionism. Men det är nog meningen att vi i Sverige ska bli lite darriga på manschetterna av sådant som överflygningar över svenskt territorium och sura diplomatiska utspel. Till detta kommer rapporter om fast placerade annonser på högerextrema och populistiska sajter, alltså indirekt finansiering, som betalas av affärsmän i Ryssland och Ukraina (DN 18 mars). Likaså en oro bland svenska politiker över eventuella försök utifrån att destabilisera de demokratiska processerna.
Även om rapporten i ”Journal of Strategic Studies” ifrågasatts har debatten den nyligen väckt i Expressen och Aftonbladet, om rysk påverkan och om vem som är nyttig idiot åt vem, bidragit till bilden av ett Ryssland där ledningen snarare sysslar med desinformation och propaganda än dialog och samarbete.
En ny debattbok skriven av den rysk-schweiziske medborgaren Guy Mettan, förstärker detta intryck. I ”Varför vi älskar att hata Ryssland” (Karneval förlag) tillämpas med hull och hår en mediestrategi från det gamla, ideologiförtätade kalla kriget, benämnd "whataboutism": anfall är bästa försvar. Kritik tillbakavisas genom att peka ut motståndarens (västs) alla försyndelser som mer förskräckande än de kommunistiska (sovjetiska). Genom att fastställa att motståndarens bagage är tyngre desarmeras i denna logik allt klander.
I Guy Mettans framställning samsas – efter en kort brasklapp om att man i och för sig visst får kritisera Ryssland – en brinnande övertygelse om att det gäller att rädda Rysslands heder och ära med denna stelopererade argumentationsteknik. Författaren klumpar ihop gammaldags ideologisk antikommunism och totalitarismteori med fullt rimliga synpunkter på den ryska regimens underskott på mänskliga rättigheter, och menar att de tillsammans utgör en russofobisk diskurs som skymmer sikten för balanserade bedömningar.
Mettan hävdar också i sin hårt skruvade tesdrivning att västmakterna varit russofober sedan medeltiden, och att russofobin kan jämföras med orientalism och – något sensationellt – även antisemitism.
I detta förhållningssätt finns flera problem. Bortsett från att Mettan alltså inte i sig bemöter de synpunkter som finns på Putin-regimens övergrepp, tycks han betrakta länder som monolitiska aktörer utan att intressera sig för intressekonflikter, olika maktcentra eller sociala rörelser inom respektive land. Detta synsätt innebär att medierna i väst ses som megafoner för sina egna regeringar och inte som självständiga i förhållande till makten.
Ett annat problem är den egendomliga systematiken i en rad tvärsäkra, men källkritiskt sett märkliga, ställningstaganden som svischar förbi i boken. Mettan menar att jämställdheten är minst lika utvecklad i Ryssland som i Europa; åtalet mot Julian Assange beskrivs som sjaskig förföljelse (”kondomhistoria”); kriget i det forna Jugoslavien beskrivs som en västmaktskomplott mot serberna; kritiken mot Rysslands agerande i Syrien beskrivs som hysterisk, för att nämna några exempel.
Bortom whataboutismen skymtar efter hand en annan ism: campismen, där en multipolär värld ses som lösningen på framförallt den amerikanska militära dominansen. Då duger nästan alla motkrafter som antiimperialister, förutsatt att de är USA-kritiska, oavsett hur gräsligt dessa regimer bär sig åt mot sina egna befolkningar eller hur expansionistiska de än är i sina egna närområden. Det mest påfallande exemplet är Ukraina, där Mettans beskrivning är så svepande att den blir ointressant: medierna i väst, hävdar han, har slutat redovisa fakta, eller framföra frågor som inte passar in i det han beskriver som den officiella versionen.
Konsekvensen av Mettans argumentation, om man skulle ta den på det allvar han gör anspråk på, blir att man inte kan kritisera Ryssland utan att först rada upp sin egen nations alla förseelser. En annan följd skulle bli att man bara inom det egna landet kan föra en diskussion om dess problem. I ett land där kritiska journalister mördas kan ju detta knappast vara en framkomlig väg när det gäller att skapa öppenhet och transparens.
Varför lånar sig Karneval förlag till denna propagandistiska publikation, och varför vill man så gärna gå i diktatorernas parad?
Gå till toppen