Malmö

Läsartext: Flaggförbudet utmanar människans inneboende identitet som flockdjur

Nationsflaggor – ett ovälkommet inslag när Borgarskolans studenter sprang ut.Bild: Hussein El-alawi
I kommentarsfältet på Facebook till Sydsvenskans artikel om att Borgarskolan har definierat flaggor som symboler för nationalism och därför kommunicerat ett förbud emot dem i anslutning till studentutsläppet, så skriver någon: "Bra, får man en gratis utbildning i Sverige så kanske man kunde visa tacksamhet genom att vifta med den svenska flaggan".
Läs mer:Flaggförbud eller fri flaggning – Malmös gymnasieskolor är splittrade
Inlägget fick efter några timmar upp emot 100 likes. Inte så få verkar alltså tyvärr se det som ett uttryck för otacksamhet. Jag vänder mig emot den tolkningen som jag menar säger mer om uttolkaren än flaggbäraren.
Själv kommer jag från ”Sveriges internationellt mest kända ort” som jag ibland med illa dold stolthet bruka säga när jag får frågan om varifrån jag kommer. Många gissar då Stockholm och jag svarar: hur många i Recife, Mumbai eller för den delen Nebaj in the middle of nowhere i Guatemala tror du vet att Stockholm ens finns?
När de får svaret förstår de att det inte heller är för att HV71 huvudsakligen härrör från Huskvarna, vilket laget gör. När jag skrev om det i Sydsvenskan väckte det mycket jönköpingsk förargelse. Från Huskvarnaborna kom det idel ryggdunkningar. Så enkelt det var att så split mellan nära grannar när allt kretsade kring stolthet och ägandet av det historiska kapitalet förbundet med symbolvärdet i HV71.
Men det var först efter att jag flyttade som detta med Huskvarna blev en mer vital del av min identitet. Inte en chans att mina barn får börja hålla på något annat hockeylag än HV71. Det skall jag bli far för! Jag är alltså inte heller ensam om att vilja överföra min egen tillhörighet på mina barn, fast de bara har varit i Huskvarna på besök.
För detta brukar jag möta förståelse hos malmöiter. De skulle inte själva sluta hålla på MFF om de flyttade. Det handlar om sådant som lojalitet och stolthet. Lite som ett äktenskap. På just Borgarskolan finns det som av en händelse en lärare som till och med har tatuerat in sitt fotbollslag på armen. I tider då hälften av alla äktenskap bryts framstår denna typ av ”tills döden skiljer oss åt” möjligen som gränsande till fundamentalism.
Vi har i Sverige en månghundraårig tradition av att inte kriga. Nationalismen anses av det skälet vara svag. Mina föräldrar skulle inte heller bry sig om jag bildade familj ens med en Färjestadssupporter.
Men så är det inte för alla som bor här i Sverige. Jag har haft serbiska elever som sagt att jag absolut inte i samband med utvecklingssamtal får råka undslippa att hen är ihop med en elev vars föräldrar kommer ifrån Bosnien och jag har haft elever med muslimsk bakgrund som skulle få ett helvete om det kom fram att de hade en kristen käresta. Hur främmande detta än må kännas så är det inte obegripligt om man klarar av att sätta sig in hur det kunde upplevas om stora delar av ens familj förtryckts eller slaktats av personer lojala mot endera fiendeflagg.
Inte ens sportsliga flaggor är för övrigt oproblematiska. Krigsretoriken genomsyrar den idrottsliga diskursen. Man talar om anfall och försvar och supporterklubbar kan heta sådant som Black Army. Till och med riktiga krig har startats. 1969 besegrade El Salvador Honduras i VM-kvalet i fotboll vilket utmynnade i ett fyradagarskrig de båda staterna emellan. Och alla minns väl den 30:e mars 2014? Då blev en Djurgårdsupporter i Helsingborg till synes helt oprovocerat mitt på öppen gata till och med ihjälslagen, bara för att han höll på fel lag.
Att problemet med flaggor skulle utgöras av att de kommunicerar otacksamhet förstår vi nu att vi kan avfärda. Istället handlar det om annat: att vi är flockdjur och att vi och dom-tänkandet är höggradigt skruvat i våra socialpsykologiska gener. Så i en tid när flaggor kan förmedla inte bara stolthet utan också fördom så kanske det finns skäl att i vissa sammanhang hålla dem stilla?
Frågan är inte lätt. Men samtidigt, handen på hjärtat, verkar inte problemet vara förhållandevis ringa? För när hörde vi egentligen senast om bråk eller våld förorsakade av nationsflaggor i samband med en studentavslutning?

Göran Hestner

Göran Hestner är gymnasielärare i Malmö.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen