Helena Thorfinn gjorde en lyckosam debut 2012 med romanen "Innan floden tar oss". Nu återkommer hon med "Den som går på tigerstigar" och spelplatsen är nu som då Bangladesh.

Den nya boken är brett upplagd och kan läsas som en thriller, en samlevnadsroman och en tuff vidräkning med svensk biståndspolitik. Personerna är de samma som i debutboken, Sofia Paulin, biståndschef vid svenska ambassaden i Dhaka, och hennes man Janne som sköter marktjänsten och de två barnen.

Precis som i "Innan floden tar oss" rör sig berättelsen över ett brett spektrum, från intrigerna på ambassaden till Sofias och Jannes äktenskapliga uppgörelser, från ett par unga dansares tillvaro i Dhaka till avslöjandena om CIA:s tortyrmetoder i kampen mot den världsomspännande terrorismen.

Och kanske är det just i det thrilleraktiga som Helena Thorfinns roman visar sin verkliga styrka. Jag är ingen expert på internationella agentromaner, men det finns sidor i "Den som går på tigerstigar" som mycket väl skulle kunna vara skrivna av en Graham Greene eller en John le Carré.

När Sofia och Janne efter semestern i Sverige återvänder till Bangladesh har landet just skakats av en blodig terrorattack. I syfte att verka för en förstärkning av de lokala polisstationerna skickas Sofia ut i bushen tillsammans med Collin Stanton, en bufflig amerikan som sägs vara rådgivare åt de amerikanska terroristbekämparna.

Expeditionen kör fast i ett träsk och i den tigertäta terrängen tar Sofia och Collin skydd i ett betongskjul. Där inleder de ett kärleksförhållande som snart kommer att få ödesdigra följder.

Avsnitten om Sofias och Collins kärlekshistoria är skrivna med en återhållsamhet som håller läsaren på sträckbänken. Inte ett ord för mycket, bara dessa små nervpirrande antydningar. Det dröjer heller inte länge förrän parets kärleksäventyr får storpolitiska konsekvenser som det vore synd att berätta om här. Man avslöjar inte slutet i en deckare!

Över huvud taget är det viktigt för Helena Thorfinn att hålla spänningen vid liv. Men det är inte alltid hon lyckas. Långa avsnitt i "Den som går på tigerstigar" handlar om syskonen Dipita och Pinky, den senare hijra eller transsexuell, och deras kamp för att som dansare överleva i det fattiga och förtvivlade Bangladesh.

Jag måste erkänna att jag läser dessa avsnitt med minskat intresse. Kanske beror det på att de känns utdragna och inte riktigt i samklang med berättelsen i övrigt. Mot slutet infogas de dock i huvudintrigen och man förstår deras roll i berättelsen.

Helena Thorfinn har väldiga ambitioner med sin bok. Hon vill både brännmärka den politik som leder till tortyr och brott mot internationella lagar och teckna ett inkännande porträtt av den effektiva men kyliga Sofia. När Sofia går i säng med ärkedrummeln Collin vill man ropa: Akta dig! Gör det inte! Men Helena Thorfinn får läsaren att känna förståelse för hennes desperata kärlekslängtan och önskan att komma ut ur sitt hårda skal.

Att Sofia är kvinna förvärrar förstås hennes olycka. En man med motsvarande ställning i diplomatkåren hade sannolikt skakat av sig pinsamheterna och skyndat vidare till nästa eftertraktade ambassadörspost.

Man ska heller inte glömma porträttet av den svenska ambassadören i Dhaka, Anne-Louise Ribert, en kvinna som man först tror är en hopplös förlorare men som på sitt vimsiga men viljestarka sätt påminner om att Sverige, berömt för sin generösa biståndspolitik, också är en av världens främsta vapenexportörer.

Att man – trots longörerna – sträckläser "Den som går på tigerstigar" vittnar om den skicklighet med vilken Helena Thorfinn gått till verket och om det engagemang hon känner för frågor som annars mest avhandlas på tidningarnas debattsidor.