Aktuella frågor

Debattinlägg: "Kanske ska vi bara med tillförsikt invänta slutet för Pax Americana, perioden efter 1945 då USA varit världens ledande stormakt."

När imperier försvagas utbryter ofta våldsamheter, skriver Ian Buruma, professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Kinas premiärminister Li Keqiang under ett möte i Berlin i slutet av maj. Det finns inslag i Rysslands och Kinas framryckning som kommer att kosta. Kritik kommer snabbt att få konsekvenser, inte minst på det ekonomiska området, skriver Ian Buruma.Bild: Ferdinand Ostrop
Den världsordning som USA upprättade i Europa och Östasien efter andra världskriget har sedan en tid naggats i kanterna. President Donald Trumps beslut att USA lämnar Parisavtalet om klimatet påskyndar sönderfallet.
För första gången sedan de tidiga åren i general Charles de Gaulles presidentperiod i Frankrike har en ledande politiker i Västvärlden, Tysklands kansler Angela Merkel, offentligt slagit fast att Europa inte längre kan lita på USA:s ledarskap. Det kan verka ironiskt att det är en tysk och en övertygad USA-vän som säger det, men är egentligen inte så konstigt eftersom Tyskland i förvandlingen från bloddränkt diktatur till fredlig liberal demokrati varit mer beroende av USA än något annat land.
Kanske ska vi bara med tillförsikt invänta slutet för Pax Americana, perioden efter 1945 då USA varit världens ledande stormakt. Inget imperium är evigt. Den internationella ordning som skräddarsyddes då världen reste sig ur andra världskrigets ruiner bara för att hamna i det långa kalla kriget mellan två kärnvapenmakter har kanske spelat ut sin roll och kan till och med stå i vägen för bättre lösningar.
Avsikten med Nato var enligt Lord Hastings Ismay, organisationens första (och frispråkiga) generalsekreterare, att keep the Americans in, the Russians out and the Germans down (hålla amerikanerna kvar, ryssarna utanför och tyskarna på plats). Men Tyskland behöver inte längre tryckas ner och meningarna går isär om klokskapen i att låta Ryssland förbli utanför efter Sovjetunionens upplösning. Trump har rätt på en punkt, även om han uttrycker sig oborstat: Europa förlitar sig, liksom Japan, alltför mycket på USA:s militära makt.
Beroendet av USA när det gäller säkerheten gör inte USA:s allierade till kolonier och USA är inte en kejserlig överhöghet. Men i dagens Västeuropa och Östasien finns tecken på dilemman som ofta uppstår när imperier försvagas. Om USA abrupt lämnar sin ledande roll kan kaos bryta ut och mindre välvilliga krafter försöka fylla det maktvakuum som uppstått. Om den USA-ledda ordningen istället blir kvar på övertid, kan det hindra stater som är beroende av USA från att ta större ansvar för den egna säkerheten.
När imperier försvagas utbryter ofta våldsamheter. Folkmordet i Armenien föddes ur det ottomanska rikets undergång. Blodtörstig antisemitism och radikal nationalism följde på kejsardömet Österrike-Ungerns fall. Något liknande inträffade när Josip Broz Titos lilla jugoslaviska kejsardöme på Balkan föll i bitar. Och mer än en miljon hinduer och muslimer miste livet i det fruktansvärda sekteristiska våld som utbröt när det brittiska styret lämnade det delade Indien åt sitt öde.
Detta är inget argument för imperialism, men Trumps era är en anledning att öppna ögonen för vad som kan ske när den USA-ledda ordningen upphör. USA:s ledarskap har haft uppenbara och avsevärda brister. Det har utlöst onödiga krig, och alltför många obehagliga figurer och regimer har fått USA:s stöd som ett led i kampen mot kommunismen. Men det har också haft många positiva följder. Västeuropa och Japan har, liksom på senare tid Sydkorea och Taiwan, fått frihet och blomstrat under USA:s beskydd.
Trots den överdrivna antikommunismen har USA:s dominans också fungerat som en spärr mot ideologisk extremism. Varken kommunism, fascism i olika skepnader eller ens radikal nationalism har i någon högre grad utvecklats i Europa under efterkrigstidens Pax Americana. Valen nyligen i Nederländerna och Frankrike tyder på att Trump snarare avskräcker än stärker populistisk extremism i Europa. Men skulle den populistiska vågen växa och bli brutalare finns det inte längre någon motvikt i Washington.
I Japan har beroendet av USA och oron för kommunismen marginaliserat vänstern och lett till att det konservativa partiet nästan permanent haft makten. Samtidigt har ytterligheterna i den japanska revanschismen hållits i schack. Det blir kanske inte lika lätt när USA inte längre uppfattas som en pålitlig beskyddare, och rädslan för Kina blir panikartad.
Till skillnad från flera av sina företrädare är Angela Merkel, som växte upp i Östtyskland, mycket uppmärksam när det gäller Rysslands strategiska planer. Ryssland och Kina kommer utan tvivel att dra nytta av att USA lämnar ledarpositionen i världen, åtminstone i det korta perspektivet. Inte alla oroas av det. Ryssland ligger närmare Berlin och Paris än Washington och New York gör. Och det finns en hel del pengar att vinna på närmare band till ryska och kinesiska regimer (något USA:s president vet allt om). Samtidigt är nog risken för att Ryssland eller Kina invaderar Natoländer eller Japan mycket liten.
Men det finns inslag i Rysslands och Kinas framryckning som kommer att kosta. Oavsett hur irriterande USA:s dominans må ha varit eller hur mycket människor avskytt några av de förödande krig som USA dragit igång, så har kritik av USA:s politik, presidenter och kultur inte bara varit tillåten utan till och med uppfattats som hälsotecken i liberala demokratier. Det är en av de grundläggande värderingar som hållit ihop Västvärlden. Så lär det inte bli i en värld som domineras av Kina. Kritik kommer snabbt att få konsekvenser, inte minst på det ekonomiska området.
Studior i Hollywood censurerar redan innehållet i filmer som förväntas göra pengar på den kinesiska marknaden. Västliga nyhetsmedier som vill arbeta i Moskva eller Peking får räkna med ett växande tryck när det gäller vad de publicerar och sänder. Det kommer att skada våra egna samhällen som bygger öppenhet och yttrandefrihet.
Även om slutet för Pax Americana inte leder till militära invasioner eller världskrig, kan det komma en tid då vi med ömsint nostalgi ser tillbaka på USA:s tid som världsledare.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Copyright: Project Syndicate
Ian Buruma är professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College i New York.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen