Lund

Andreas Ekström: Lika goda cabbage drinkers

Kulturer skiftar. Det är oftast inget större problem.

Andreas Ekström HD-SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
Inget kan få en världsvan svensk att håna amerikaner lika mycket som när de klumpar ihop oss:
”Jag ÄLSKAR Europa! Det är så härligt med europeisk mat!”
Ja, visst. Är det isländsk lammskalle eller ungersk paprikás du menar? Spanska tapas eller finskt efterugnsbröd?
Vi är ju dock equally good cabbage drinkers, som det heter. För vem har inte någon gång undsluppit sig hur gott det är med asiatisk mat? Som om sushi och shish kebab var ungefär samma sak?
Tanken slog mig när jag vankade av och an och liksom aktivt sörjde att jag aldrig mer får äta pork buns på Toyo, och råkade gå förbi Lilla Tvärgatan – där har Ming Palace tagit ner skylten efter decennier av fyra små rätter serverade i en ofta påtagligt folktom restaurang.
Jag kände liksom att de här förlusterna hör ihop.
Och så tänkte jag: men vi har ju fått ett nytt vietnamesiskt ställe på Klostergatan. Och så finns ju det där gröna skjulet nere på Gastelyckan, M&N Siam, som märkligt nog serverar Lunds kanske godaste thailändska mat. Och efter Ming har ju redan persiska Khatoon öppnat. Så vi tar bort lite japansk fusion och lite svenskkinesisk frityr och säkrar upp med Vietnam, Thailand och Iran. För det är ju Asien. Det är ju typ samma.
Ja jösses. Det blir till att läsa om Patrik Lundbergs ”Gul utanpå”, som handlar om vilka konstiga generaliseringar om Asien som fortfarande accepteras i ett samhälle som gärna kallar sig upplyst.
Med det sagt måste jag få meditera lite till över Ming Palace. Jag är på sätt och vis lite orolig över att sådana ställen kommer att försvinna för alltid: maximalt förutsägbara, svenskanpassade, med en sötsur sås som efter en generations gradvisa justeringar blivit lik den sortens saftsås man har till risgrynsgröt… Kan vi verkligen säkra detta unika för kommande släkten?
Kanske kan vi inte det, och kanske gör det inget heller. På sjuttiotalet var det ingen som kunde definiera ”svensk kinamat”, och inte ”svensk pizza” heller, men det tror jag att nästan alla kan i dag.
Men hur hipp jag än försöker vara, med sichuanpeppar och rätt sorts soja, så finns det fortfarande dagar som liksom kräver just fyra små rätter från ställen som Ming Palace, ställen dit du kan ringa och beställa utan att ens ha tittat på menyn, eftersom du vet ungefär vad som finns. De dagarna kan man inte vara en snobb. Då är det bara att hoppas att vi är tillräckligt många lundensare som fortfarande gillar denna ursvenska traditionella maträtt.
Och finns det någon större slutsats bakom allt detta så är det kanske den här:
Det enda man vet om kulturer är att de skiftar. Oftast behöver vi inte vara särskilt oroliga för det.
Gå till toppen