Kultur

Ann Lingebrandt: Poeternas poet

Få har präglat samtidspoesin som Göran Sonnevi. Ann Lingebrandt hittar rikligt med spår av hans inflytande bland yngre poeter.

Göran Sonnevi.Bild: Henrik Montgomery / TT
”Jag har tagit del Jag tar ännu del Det tillhör det ohjälpliga”. Så skriver Göran Sonnevi i storverket ”Oceanen” från 2008. Det skulle kunna tolkas som en sammanfattning av hans poetik: en delaktig dikt som förhåller sig till världen. Men det kan också ses som en faktisk beskrivning av hans roll i den svenska poesin.
När den tjugofemårige Lundapoeten publicerade dikten ”Om kriget i Vietnam” i BLM 1965 släppte han en bomb rakt ner i den svenska lyriken: den öppnade inte bara mångas ögon för ”USA:s vidriga krig” utan utlöste också en estetisk debatt som banade väg för en ny slags dikt. Den 430 sidor långa ”Det omöjliga” från 1975 skrevs omedelbart in i litteraturhistorien av den överväldigade kritikerkåren. Och när det var dags att sammanfatta det nya millenniets första decennium utsåg flera kritiker ”Oceanen” till en av 00-talets mest betydande diktsamlingar.
Finns det egentligen någon poet från 1900-talets andra hälft som haft större inflytande på den svenska poesin? Jag har svårt att tro det. Samtidspoesin hade hur som helst knappast sett ut som den gör utan Göran Sonnevi. Kanske hade den varit nättare till omfånget. Kanske hade den varit mer världsfrånvänd och mindre stilistiskt mångsidig. Säkert hade den klingat fattigare.
”Jag har stulit halva mitt författarskap från honom”, erkände Johannes Anyuru när han samtalade med Athena Farrokhzad på Malmö stadsbibliotek tidigare i vår. När Anyuru med debuten ”Det är bara gudarna som är nya” drog in en stormvind av metaforer i 00-talets poesi var ramen hämtad från ”Iliaden” och stoffet från hiphopen, men själva flödet i dikten och de hisnande zoomningarna från betonghusen till kosmos bar tydliga sonneviska spår. Den mer nedtonade andra diktsamlingen ”Omega” inleds rentav med ett Sonnevi-citat och titeln kan ses som en bugning åt mästaren, som gett begreppet i alla dess betydelser en nyckelfunktion i sin diktning. ”Talet Omega / bär oändlig information Som var det själva källan”, menade Sonnevi till exempel i förra diktsamlingen ”Bok utan namn”.
Än tätare duggade jämförelserna med Sonnevi i recensionerna av den mer öppet politiska ”Städerna inuti Hall”, där Anyuru företar en lyrisk nedstigning i ett urbant dödsrike på 350 sidor, ett format som anstår en sann sonnevian.
Den som vill kan se titeln på Sonnevis nya diktsamling ”Sekvenser mot Omega” som en hälsning tillbaka till en ung lärjunge. Inte minst som han vid flera tillfällen i boken kommenterar just ”Iliaden”.
Göran Sonnevi har vidgat dikten i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. I hans ”språkaggregat” sprängs gränserna för tid och rum i en rörelse mellan jaget och omvärlden, och här finns utrymme för såväl skiftande former som allsköns ämnen, från krigen till botaniken, från musiken och mystiken till matematiken. Allt kan införlivas, allt kopplas ihop i den sammanhängande och oavbrutet expanderande skapelse hans författarskap utgör. ”Det var min strävan alltid / Att ta in allt Allt det jag förmår Utöver det omöjligas gräns”, heter det i nya boken.
Börjar man spana efter sonneviska flöden i det poetiska landskapet skymtar man dem lite varstans. Till exempel hos Kristian Lundberg, som väver samman liv och dikt i en lyrisk ström som utan tydliga skarvar fortsätter i bok efter bok. Alltmer har också det politiska ställningstagandet skärpts i hans dikt. Med utgångspunkt i Sonnevis Vietnamdikt fastslog Lundberg i en debattartikel på SVT Kultur 2013: ”Just nu, i allt detta som sker, är den politiska dikten den enda möjligheten”.
Eller i Jörgen Linds musikaliskt pulserande växelspel mellan prosa och poesi, samtidskommentar och självbiografi, liv och språk. ”Jag skriver den större tillhörigheten, / och vi måste kunna beredas plats”, förklarar han i ”Hägn” med en sonnevisk förhoppning om delaktighet.
Finns det inte också något av Sonnevi i den böljande rörelsen och viljan att ta in världen i Marie Silkebergs omfångsrika nya diktsamling ”Atlantis”? Hur det än är med den saken beskriver hon träffande i essäsamlingen ”Avståndsmätning” Sonnevis dikt som en rörlig labyrint: ”dess rum är krökt, skillnaden mellan yttre och inre är upphävd och upphävs i dess rörelser. Något utanför eller något för dikten radikalt främmande tycks inte existera”.
Den som kanske mer än någon annan samtida maximalist upphäver sådana gränser och gör dikten till ett livsprojekt, en evighetsmaskin, är Johan Jönson. ”Vad är egentligen det omöjliga?” frågar han sig i ”med.bort.in” och tycks därmed ta upp en direkt dialog med Sonnevi.
Ja, visst är det så gott som omöjligt att tänka sig Johan Jönson utan Göran Sonnevi. Bara formatet på hans verk liknar en kaxig konkurrens med den förre svenske mästaren i poetisk omfångsrikhet. I och med trilogin av riktningar – ”med.bort.in”, ”mot.vidare.mot” och dit.dit.hään” – på sammanlagt nästan 4000 sidor är det numera Jönson som innehar titeln. Det är förstås inte bara tjockleken som kvalificerar till sonneviska jämförelser. Släktskapet handlar om hur Jönson växlar mellan poetiska och prosaiska former, hur han etablerar ett diktjag i ständig brottning med sig själv, hur politiskt och personligt hela tiden flätas samman och motståndet mot kapitalismen ställs i förgrunden. De båda poeterna delar också en förkärlek för teoretiska abstraktioner och naturvetenskapliga begrepp.
Ställer man dem intill varandra blir det samtidigt skriande uppenbart hur långt Sonnevis högkulturella privatliv befinner sig från den lågstatusvardag Jönsons diktjag med sådan frenetisk aversion ältar. Jönson drar allting till det extrema, såväl när det gäller antal sidor som ifråga om självhat, tvivel på skrivandet, avsky mot det kapitalistiska systemet och ambition att rymma allt mellan två pärmar.
Men Sonnevis klanger ger inte bara eko hos de lyriska långdistanslöparna. Det finns fler poeter som läst ”Det omöjliga”. I andra delen av ”Mozartvariationer” skriver Sonnevi: ”Ansikten vilar som kristaller, mörka / med mörkt ljus långt inne i mörkret”. Närmare två decennier senare återkommer dessa ord, omkastade och komprimerade, i titeln på Ann Jäderlunds femte diktsamling ”mörker mörka mörkt kristaller” från 1994.
Vid första anblicken representerar Sonnevi och Jäderlund två närmast motsatta estetiska läger. Å ena sidan Sonnevis expansiva, kalejdoskopiska, samhällskritiska flöde med prosalyriska självbiografiska notiser som ger öppet tillträde till poetens inre och yttre landskap. Å den andra Jäderlunds täta, slutna, barockt blomstrande och dunkelt associativa lyrik som i 80-talets valhänta kulturdebatt blev själva sinnebilden för den nya – kvinnliga – poesins obegriplighet.
Men de är båda djupt musikaliska diktare, som mer eller mindre medvetet låter rytmen strukturera dikten. Gemensamt har de också hur vissa ord och bilder ständigt återkommer, lösgör sig ur den vardagliga begreppssfären och växer till ikoniska dimensioner i dikten – som kristallen, en laddad symbol hos båda poeterna (liksom hos Paul Celan, vars poesi Sonnevi översatt). Även dragningen till en mystik bortom religionerna återfinns hos dem båda, en tro på diktens möjlighet att uppenbara andra sätt att uppfatta verkligheten, att skapa en aning om, med Jäderlunds ord, ”allt det / vi inte vet”.
Frändskapen mellan Sonnevi och Jäderlund behöver inte komma ur en omedelbar påverkan. Men ibland tycks toner studsa mellan deras böcker. Som när Jäderlund i senaste diktsamlingen ”djupa kärlek ingen” frammanar ”de levandes / alla klanger”. I ”Sekvenser mot Omega” anropar Sonnevi å sin sida, som en motvikt till dödsklangen, ”De levandes klang”.
Den oceaniska rikedomen och mångsidigheten har inneburit att Sonnevis dikt trots skiftande poetiska konjunkturer aldrig tappat sin aktualitet, att han ännu ohjälpligt är en del av den svenska poesins kretslopp. Om hans dikt är ett ständigt pågående samtal med det egna jaget och alla hans levande och döda, så är den svenska samtidslyriken i mångt och mycket ett samtal med Göran Sonnevi. Den nya diktsamlingen lovar att detta lär pågå länge än: ”Har jag sagt det förut? Ja! Då får jag säga det igen Igen och igen”.
Gå till toppen