Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Igorrr och Circle är genreanarki med mer eller mindre poäng

Gautier Serre är Igorrr, som är lite av varje.Bild: Heiner Bach

Igorrr

ALBUM. Savage sinusoid

Musiker som kastar sig handlöst över genre­gränser ställer inte sig själva frågan "Varför?" så ofta som de kanske borde. Eller så nöjer de sig med samma svar som extremsportare som vill cykla enhjuling uppför K2: för att det går.
En sådan visionär och optimist är fransmannen Gautier Serre. När mer hämmade musiker tänker att det vore omöjligt att stoppa in Balkan­dragspel, death metal-­gitarrer, drum'n'bass-­beats, en operasångerska och höns­kackel i en och samma låt – ja, då ser Serre bara oändliga möjligheter som måste utforskas och gör detta under namnet Igorrr.
Efter fem album – det senaste heter "Savage sinusoid" och har tagit fem år att färdigställa – har Serre blivit så duktig på pussla ihop sina infall att musiken bara undantagsvis låter som effektsökeri. Det är jobbigt att vissa growl låter som rävljud från "What does the fox say?", men imponerande att en låt som "Spaghetti forever" kan gå från akustiskt Bach-­gitarrplock till dubstep till opera-­black metal inom loppet av en minut utan att kapsejsa.
Det finns ett flyt i musiken som måste ha krävt en enorm arbetsinsats.
Sedan kan jag önska att Igorrr väckte någon annan känsla än fascination i mig. Wow, det funkar! Men vad ska man ha det till? "Savage sinusoid" framstår mest som öronöppnande grundforskning, något som andra musiker kan tillämpa på ett mer djupgående sätt framöver. Det görs definitivt för lite Balkan­dödstechno nu för tiden.
Man kan också göra som finska Circle, ett kultgäng som spelat in över trettio album sedan 1991 och alltid sett genre­tänjandet som ett medel snarare än ett mål i sig. Det senaste heter "Terminal" och inleds med det tretton minuter långa stycket "Rakkautta al dente". Låten börjar med skrikgrowl, enveten krautrockrytmik och ett gitarriff som verkar vilja göra heavy metal av The Stooges. Snart följer dramatisk visksång (på finska), falsettjut, en keyboard­pampig brygga och därefter ett flumintrovert instrumentaljam som accelererar långsamt för att till slut landa där låten började. Musiken är lika märklig som catchy. Låtarna som följer nickar även åt AOR, Kraftwerks "Autobahn", ambient, psykedelia och progressiv rock.
Varför? För att genre­anarkin tillåter Circle att förmedla en gränslös, extatisk energi, med en musikalisk poäng bortom "tja, det går". Till skillnad från Igorrr låter aldrig Circle som om de prövar sig fram till den ena lyckliga slumpen efter den andra. Finnarna har också tålamod att utforska en idé i mer än tjugo sekunder. Det ger musiken ett djup och en stringens som får den att låta mindre experimentell än den faktiskt är.
FLER TIPS
Circle: Terminal (album)
Gravetemple: Impassable fears (album)
Solbrud: Vemod (album)
Gå till toppen