Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jenny Maria Nilsson: Dylan – den ofrivillige pristagaren

Bild: Chris Pizzello
Det är rätt uppenbart att Bob Dylan inte är särskilt nöjd med att ha fått Nobelpriset i litteratur – och jag är inte heller nöjd.
Dylans reaktioner liknar de han visade i mitten av 1960-talet när han blev mindre av en vissångare och mer av en pop- och rockartist och fans upprördes. Hallå, sa han, jag är inte den ni tror! Här försöker man vara en underhållare, så får man det mest prestigefyllda priset i litteratur? Falsk blygsamhet är det knappast, Dylan jämför sig med Shakespeare, dramatikern hade inte heller gillat att prisas av akademien och Bob tycks uppriktigt oroad över att hans texter ska läsas som poesi. För att förstöra sitt rykte som Nobelprismaterial skrev han en medioker Nobelföreläsning med delar plagierade från en av nätets allra kändaste läxsajter.
Hjälpte det? Nej, Sara Danius kallade det retoriskt fulländat.
Svenska Dagbladets kritiker Erika Hallhagen anmärkte på högstadienivån, vilket fick arga Dylanmän över hela Sverige att mejla henne. Själv är jag Dylankvinna, så mejla inte mig. Bob är genial och en poet, men kanske har han rätt? Camus et consortes är inte hans klick? Förvisso är denne ovillige pristagare känd för att driva med journalister, men min teori om att Dylan vill dra sig själv i smutsen är såklart osannolik. Mer sannolikt är att han inte bryr sig, kanske är han bara gammal och trött?
Läs alla artiklar om: Jakten på Bob Dylan
Gå till toppen