Kultur

Vid den okände författarens grav

Jan Henrik Swahn.Bild: Charles Ludvig

Jan Henrik Swahn

BOKEN. Nekob. 10-tal bok.

Under läsningen av Jan Henrik Swahns nya roman utgår jag ifrån att dess huvudperson Gunnar Mellberg är heltigenom uppdiktad. Att författaren leker med den biografiska romanen som form. Den är ett pussel av brev och dagboksanteckningar, varvat med partier i tredje person och med fragment ur den roman Mellberg själv kämpar med att skriva, tills han ger upp andan 2003. Han ”ligger begravd nedanför nationella idrottsplatsen i Athen”, som det står i en avslutande parantes.
Också det förstärker intrycket av autenticitet, tänker jag – tills det kommer till min kännedom att Gunnar Mellberg verkligen har existerat. Kanske har Swahn stått vid hans grav och bestämt sig för att skriva den bok om honom som han själv misslyckades med. Den okände författarens grav.
Vi får följa hans sicksackande väg genom livet från mitten av fyrtiotalet. Då är han i början av sin bana som idrottstränare, som ska ta honom till jordens alla hörn och göra honom till världsmedborgare, med huvudsakligt säte i Aten mellan resor till Saudiarabien och Egypten. I Alexandria träffar han sitt livs kärlek Anna, som till hans stora förtret försummar sin karriär som lovande tennisspelare och sedermera föder honom två barn.
De ska växa upp i Stockholm, men Gunnar verkar nästan aldrig träffa dem. Han är ute i världen på jobb. Anna ser han inte heller särskilt mycket av. Han sitter mest ensam på olika kontor och umgås med tankar på sin bok. Boken med stort B – fast han vänder på ordet och kallar den ”Nekob”.
Det är inte det enda som är bakvänt i Gunnar Mellbergs liv. Han samlar intryck och material till ”Nekob”, men lever i skuggan av sina stolta ambitioner och dras med en livslång skrivkramp. Under tiden skaffar hans fru en älskare och äktenskapet går i kras, barnen växer upp långt borta från honom och hans författardrömmar, och han utvecklar fixeringar vid sina olika skrivmaskiner som låter för mycket eller gör hål i pappret: ”Inte trevligt att hela tiden stirra på hål i skrivandet. Kan då lätt ge intryck av att också innehållet är ihåligt."
När de orden formuleras är han en gammal man. Boken, som han i årtionden intalat sig ska revolutionera allt, består av hundratals mappar, men är inte skriven. Under ett besök hos en psykolog frågar han sig: ”När upphör krampen att vara kramp? När övergår den så att säga till att utgöra själva grundtillståndet?” För länge sedan, i den åldrade författaradeptens fall. Psykologen lyssnar på hans utläggningar och påpekar att han av allt att döma levt ett oerhört omväxlande liv, fullt av färgstarka människor och intressanta möten. Är det inte nog? Varför inte bara ge upp tanken på en bok som skulle skänka det en mening som det trots allt redan har? Gunnar beslutar sig för att aldrig mer gå dit igen.
Det liv som skildras i Swahns roman är onekligen omväxlande. Och enahanda. Ingen motsägelse i det. I några av romanens bästa partier går han om och om igen till en och samma bilmekaniker i Riyadh och får beskedet att hans bil ska vara färdig imorgon, varefter den återigen bryter ihop och får lämnas in, enligt ett mönster som liknar hans författarförsök. Han klämmer på tomater på olika sydeuropeiska torg och träffar, av den rikhaltiga skörden av kärlekskrank korrespondens att döma, kvinnor överallt. De nämns inte med ett ord i hans dagboksanteckningar, som mest handlar om hans frustration över att inte kunna skriva. Kanske är skrivbordet för lågt? Kanske behöver han, som Lawrence Durrell, en bättre vy?
Andra gånger är han i de storpolitiska händelsernas absoluta centrum, bland annat som utrikeskorrespondent för Göteborgs-Posten i revolutionens Iran. Medan han utsätter sig för livsfara på Teherans gator tänker han på hur hans erfarenheter kan användas i boken. En bok som, även om den inte finns, på så sätt formar hans liv. Jan Henrik Swahn har skrivit den åt honom – i en märklig roman som formar ett mystiskt äreminne över en osannolik existens.
Gå till toppen