Kultur

Grunt researchad och tafflig roman om modernisten Hilma af Klint

Linda Fagerström läser ett taffligt försök att tjäna en hacka på uppmärksamheten kring den svenska konstnären, som på senare år fått en renässans.

Anna Laestadius Larsson

BOKEN. Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Piratförlaget.

”Vi skriver om konsthistorien!”
Moderna Museet sparade inte på krutet när de för fem år sedan påstod att de återupptäckte Hilma af Klint – den svenska konstnärspionjären som kanske var först i världen med att måla nonfigurativt. Det malliga tonfallet, som museet använde för att locka besökare till af Klint-utställningen i Stockholm, klingade ändå lite falskt. Så himla okänd var hon ju inte. Vi var många som sedan innan var bekanta med konstnärskapet.
Dessutom: det är inte direkt så att Moderna gått längst fram i någon feministisk jämställdhetskamp. Vi talar om ett museum vars samlingar till omkring 80 procent består av manliga konstnärer. Hyllandet av denna kvinnliga superstjärna fick, paradoxalt nog, en slags backlasheffekt: när Hilma af Klint sattes på piedestal som enastående undantag, blev alla andra kvinnliga konstnärskap om möjligt ännu mer osynliga.
Hur som helst. Många köpte storytellingen och tog Hilma af Klint till sitt hjärta. Också i Skåne, efter att utställningen hade visats på Louisiana. Att det nu kommer en roman om konstnären på Piratförlaget känns som en helt logisk konsekvens av Modernas påbjudna Hilmafeber: fler vill rida på vågen och tjäna pengar på hennes namn.
För det är verkligen svårt att se något annat syfte bakom Anna Laestadius Larssons "Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint". Författaren, som tidigare skrivit romaner om kvinnor i 1700-talsmiljö, verkar ha gjort en extremt ytlig research. Personteckningen är obefintlig. Den där gåtan, som titeln talar om, gestaltas inte. Vi får inga ingångar varken till konstnärliga val eller livsval.
Boken är plågsamt fylld av styltigt språk. Historiska fakta smygs, föga framgångsrikt, in i dialoger som blir rena miniföreläsningar. I ett replikskifte om kvinnlig rösträtt heter det: ”Du glömmer att jag måste betala skatt i tio år först och ha en årsinkomst på minst åttahundra kronor” – varpå svaret blir: ”Det är sant, men det är inget större problem. Tio år är nog ungefär så lång tid det kommer att ta.” Som vore det berättat av en journalfilmsspeaker med det där forcerat käcka tonfallet.
Historiska händelser redovisas genom klumpigt formulerade inre monologer. ”Tyskland har redan invaderat Danmark och Norge. Kommer Sverige sparas den här gången? Det verkar inte troligt, den svenska järnmalmen är allt för viktig för det tyska krigsmaskineriet”, tänker exempelvis Hilma af Klints brorson Erik då han, efter en omtumlande vaknatt, iakttar hur ”den uppstigande solen målar horisonten stämningsfullt rödorange” – knappast ett tillfälle då någon vettig människa står och funderar i välformulerade meningar om ”det tyska krigsmaskineriet”.
Att försöka skriva skönlitterärt om en historisk person i ett svenskt litteraturfält där giganter i genren som Agneta Pleijel, PO Enquist och Sara Stridsberg opererar, är verkligen att utmana ödet. Ett faktum som både författaren och förlaget gjort sig döva för när det gäller den här boken. För vad gör det, när det finns mer pengar att tjäna på namnet Hilma af Klint?
Gå till toppen