Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: En ny verklighet ställer speciella krav på politikerna

I valet nästa år, som sammanfaller med hundraårsminnet av demokratins genombrott, avgörs om även Sverige skall dämma upp den högerpopulistiska vågen eller om ett parti med rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen blir näst störst i riksdagen.

Kommer även Sverige att dämma upp den högerpopulistiska vågen?Bild: Björn Larsson Rosvall / TT
Sällan eller aldrig har partiledarna mötts för debatt i ett så splittrat och fragmenterat politiskt läge som när de i onsdags drabbade samman i riksdagen.
Det ställer alldeles speciella krav på dem.
Förstår de det?
Enligt Statistiska centralbyråns stora majmätning skulle det rödgröna blocket bli störst om det hade varit val idag. Men med femton månader kvar till valet den andra söndagen i september 2018 är det alldeles för tidigt att dra några mer precisa slutsatser om resultatet.
I motsvarande SCB-undersökning 2009 var de rödgröna också störst. I valet 2010 fick Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering ändå förnyat förtroende, om än med tappad majoritet. I maj 2013 såg Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ut att vara på väg mot majoritet med 50,5 procent i SCB-mätningen, men i valet året därpå nådde de bara 43,6 procent och S-ledaren Stefan Löfven måste nöja sig med en bräcklig minoritetskoalition med Miljöpartiet.
Bilden av fragmentering förstärks av att fyra av åtta riksdagspartier befinner sig i kris: ledningskollaps i Moderaterna, inbördeskrig i Liberalerna och opinionsskymning hos såväl Kristdemokraterna som Miljöpartiet.
Det svänger allt fortare i svensk politik. Gamla tumregler naggas i kanten. Men på senare år har det funnits en konstant hos SCB lika väl som hos andra institut: underskattningen av Sverigedemokraterna.
I maj 2009, när partiet redovisades i kategorin ”övriga”, noterade SD 3,0 procent hos SCB. Valresultatet 2010 blev 5,7 procent, vilket lyfte Sverigedemokraterna över spärren och in i riksdagen. Siffran från maj 2013, 7,7 procent, tog ett språng till 12,9 procent i valet 2014, då SD blev tredje största parti.
Nu, knappt ett och ett halvt år före valet 2018, ligger Sverigedemokraterna på 18,4 procent och är näst störst i SCB-mätningen.
Huruvida ökningstakten håller i sig återstår att se: det är alltid riskabelt att extrapolera, det vill säga beräkna framtida resultat med ledning av historiska trender. Men blotta risken för att SD:s nuvarande opinionssiffror kan förebåda ett valresultat på 20–25 procent borde väcka övriga partier och partiledare till insikt om att hela den politiska kartan har ritats om. Två block har blivit tre: den borgerliga alliansen med M, L, C och KD, de rödgröna med S, MP och V och så Sverigedemokraterna.
Likafullt sitter sju partier fast i tankefigurer och motsättningar som utgår från den gamla ordningen med två block. Det är lite som att bevittna ett begåvningstest som slår fel: frenetiskt försöker de banka ned en fyrkantig kloss i ett runt hål.
En ny undersökning från Novus visar att sjukvården nu är den fråga som prioriteras högst av svenska folket. Det har den rödgröna S–MP-regeringen snappat upp: häromdagen aviserade den en välfärdssatsning på fem miljarder kronor i höstens budget. Valet närmar sig.
Men över allting hänger regeringsproblemet som ett mörkt moln.
Vem skall styra med vem i en situation då inget block har några utsikter att vinna majoritet i riksdagen? Ett valresultat i närheten av dagens opinionssiffror skulle placera såväl de borgerliga som de rödgröna på rejält avstånd till den magiska gränsen: 175 av riksdagens 349 mandat.
Eftersom inget av de sju andra partierna, tack och lov, vill regera ihop med de högerextremt befläckade Sverigedemokraterna krävs någon form av blocköverskridande arrangemang. På ytan verkar det också finnas en insikt om detta.
Statsminister Stefan Löfven talade mycket om samarbete i onsdags och beskrev det som att hans parti intar en öppen position:
”Socialdemokratin står i mitten av svensk politik, beredd att samarbeta över blockgränsen för att ta Sverige framåt.”
Det låter klokt och står i överensstämmelse med Löfvens egna pragmatiska reflexer, men kruxet är att regeringens faktiska uppträdande snarare pekar i polariserande riktning. Den fortsätter envist sitt budgetberoende av Vänsterpartiet, ett på sin höjd halvreformerat kommunistparti. Om regeringen dessutom väljer att följa utredaren Ilmar Reepalus rekommendation om vinsttak i välfärden – ett förslag som på goda grunder har dömts ut av opolitiska remissinstanser – kan Löfven nog glömma en mittenbaserad regeringsbildning.
På den borgerliga kanten signalerade Liberalernas Jan Björklund att han är öppen för kontakter med Socialdemokraterna, en egentligen ganska naturlig relation med anor från rösträttskampen för hundra år sedan. Björklund framhöll att det är en liberal huvuduppgift att ”hålla extremismen utanför makt och inflytande”.
Det lät som en invit till ett mittensamarbete som isolerar de båda EU-fientliga ytterkantspartierna SD och V. Men samtidigt går Liberalerna i bräschen för de borgerliga ansträngningarna att fälla delar av regeringens budgetförslag, närmare bestämt flygskatten, skärpta 3:12-regler för fåmansbolag och justerad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Alliansen hotar nu, enligt L:s modell, med misstroendeförklaring ifall regeringen framhärdar mot riksdagsmajoritetens vilja.
Därmed blir hållningen otydlig. Å ena sidan beredskap för samarbete. Å andra sidan hot om misstroende och regeringskris ett år före nästa ordinarie val.
Den gamla blockpolitikens reflexer sitter djupt.
En annan faktor som bidrar till förvirringen är att partierna har svårt att förhålla sig till en politisk miljö som inte längre är endimensionell, utan tvådimensionell.
Vänster–höger-skalan var tidigare den enda dimensionen av betydelse och partierna grupperade sig längs denna axel. Det innebar att den klassiska konflikten mellan vänster och höger, mer fördelning eller mindre, spelade en central roll i debatten och opinionen. Svensk politik blev, skulle man kunna säga, inriktad på det materiella och kvantitativa: skatter, bidrag, offentliga investeringar.
Vänster–höger-skalan är fortfarande viktig, men får ökad konkurrens av en annan dimension i spåren av utmaningar som migration, globalisering, mångkultur, digitalisering, EU och klimat. Denna dimension handlar mer om värderingar och etiska överväganden än om resursfördelning.
Statsvetarna talar om GAL-TAN-dimensionen där GAL står för grön-alternativ-libertär och TAN för traditionell-auktoritär-nationalistisk. Den gör sig gällande i frågor om lag och ordning, personlig integritet och kulturell tolerans. Och väl att märka: det emotionellt mest laddade av alla politikområden, migration och integration, tillmäts fortfarande stor betydelse av väljarna även om den akuta flyktingkrisen från hösten 2015 har klingat av. I Novus mätning hamnar invandring på andra plats efter sjukvården.
GAL-TAN-dimensionen bryter upp gamla mönster. Socialdemokraterna hamnar till exempel närmare Moderaterna medan Centerns position förskjuts åt vänster.
I förlängningen, kanske redan efter nästa val, kan det växa fram tre ideologiska block som ser annorlunda ut än de konstellationer som vi vant oss vid och där de gamla etiketterna inte passar riktigt:
* Ett nationalistisk-konservativt block med SD och M och möjligen KD ifall partiet klarar sig kvar i riksdagen.
* Ett socialliberalt mittenblock med S, L och C.
* Ett radikalt block med V, MP och kanske Feministiskt initiativ, Fi.
En sådan blockbildning skymtade i onsdagens riksdagsdebatt genom Stefan Löfvens försök att bunta ihop M och SD och Jonas Sjöstedts oro för att Vänsterpartiet skall utestängas från inflytande när Löfven rör sig mot mitten.
I alla händelser har det uppstått en situation som ställer höga krav på politikernas förmåga att orientera i en ny verklighet och pröva oortodoxa lösningar, frikopplade från ingrodda antipatier och låsningar.
Under innevarande mandatperiod har de anständiga partierna trots allt hittat fram till breda överenskommelser om migration, energi, försvar och åtgärder mot terrorism. Men då har det alltså handlat om avgränsade områden och inte, som i regeringsfrågan, om strategiskt övergripande vägval. Här hukar de fortfarande i sina gamla skyttegravar.
Efter förra årets chocker, med brexitomröstningen i Storbritannien och Donald Trumps valseger i USA, pågår en reaktion mot populism och enkla lösningar. Allra tydligast är det i Frankrike, där den nyvalde mittenpresidenten Emmanuel Macron idag kan säkra majoritet i parlamentsvalets andra och avgörande omgång. Men den syns även i Trumps rekordlåga popularitetssiffror och i det brittiska valresultatet från den 8 juni, som åtminstone delvis kan härledas till en ungdomlig revolt mot ett ”hårt” utträde ur EU; brexitpartiet framför andra, högernationalistiska Ukip, utplånades nästan. I Finland har Sannfinländarna spruckit.
I valet nästa år, som sammanfaller med hundraårsminnet av demokratins genombrott, avgörs om även Sverige skall dämma upp den högerpopulistiska vågen eller om ett parti med rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen blir näst störst i riksdagen.
Det kräver nya grepp, nya lösningar och nya allianser. Av den enkla anledningen att de gamla inte fungerar. På den punkten är opinionsmätningarna förkrossande i sin tydlighet.
Femton månader kvar.
Det är hög tid för sju partiledare att bli vuxna uppgiften.
MER ATT LÄSA
www.scb.se.
Ekvilibrium (SOM-rapport nr 66) red. Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Solevid.
politologerna.wordpress.com.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Riksdagens snabbprotokoll. Onsdagen den 14 juni 2017 (2016/17:125).
Vad är populism? (Daidalos) av Jan-Werner Müller.
Gå till toppen