Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Elina Pahnke: Theresa May ser gärna terrorister - men inte sin egen rasism

Det är ramadan och i Finsbury Park är människor på väg hem från söndagens kvällsbön. Här har det precis tillkännagetts att den muslimska biståndsorganisationen Human Appeal lyckats samla ihop nästan 40. 000 kronor till de skadade i branden i Greenfell Tower. Några ögonblick senare ligger nya offer på marken.
En skåpbil kör in i folkgruppen utanför moskén, dödar en och skadar flera.
Föraren skriker att han vill döda alla muslimer och styr bilen mot den plats som inte bara symboliserar tro, utan också utgör en frizon från gatans ökade rasistiska våld. Där muslimer kan söka skydd i ett land som blir allt mer fientligt.
Efter terrorattacken hyllades terroristen av nazistiska sajter som skrev att det nu fanns hopp för England. Alla dessa ord, de som skrivs så frekvent att vi vant oss vid dem, fungerar som ett bevispå att det bakom varje rasistisk terrorist finns en armé av medskyldiga. Jag tänker på när Anton Lundin mördade tre personer i Trollhättan och rasisterna hyllade honom som en hjälte. När ord upprepas tillräckligt ofta finns alltid någon som skrider till handling.
Vi har sett folk skrida till handling också i Sverige. Nazisten som även han använde bilen som vapen, när han siktade på de irakiska demonstranterna utanför Migrationsverket i Malmö. Eller nazisterna som placerade en sprängladdning utanför Syndikalistiskt forum.
Det finns nättroll som hyllar även dem. Men det är en förenkling att tro att det rasistiska språket framför allt är en produkt av internet.
Vi ser det också i parlamenten. Hos premiärminister Theresa May.
Hon, som sa redan 2012 i en intervju i Telegraph att hon planerade att ge migranter ”ett fientligt mottagande”. Hon, som driver på utträdet ur EU genom skrämselpropaganda, som vill måla upp flyktingar som den gemensamma fienden. Hon som institutionaliserat rasismen i parlamentet och stått tyst när hatbrotten, samma sommar som Brexit röstades igenom, ökade med 41 procent.
Och nu står hon där, kort efter händelsen i Finsbury Park, och pratar om religionsfrihet och kampen mot islamofobi. Om rätten att få existera. Hon som med det konservativa partiet i ryggen befäst sitt eget lands gränser.
Theresa May kallar händelsen för en terrorattack. Det kan tyckas som ett framsteg, ända tills vi faktiskt lyssnar till vad det är hon vill säga.
”Vi har tolererat extremism för länge i det här landet” säger hon i ett tal som låter som ett eko från hennes tidigare uttalanden, ”och därför kommer vi att etablera en ny kommitté som kämpar mot extremism”. Nu vill hon ta i med hårdhandskarna. Det är bara det att när hon gjort det tidigare, är det just muslimerna som misstänkliggjorts.
Jag vet inte vad de bad för, under den här söndagsbönen i Finsbury Park.
Kanske bad de för att det England de lever i skulle skona dem från de rasistiska hatbrotten. Kanske bad de för att få ha en plats där de inte blir attackerade på grund av sin religion.
Eller så bad de för en annan premiärminister, som sätter ner foten mot det rasistiska våldet, långt innan deras vänner hinner dö.
Gå till toppen