Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Kalle Lind: Om The handmaid's tale: ”Viskandet har blivit en kliché”

Även jag har under våren följt HBO-serien The handmaid’s tale, dystopin om ett framtida USA där kvinnor hålls som husdjur och används som livmödrar. På kultursidor och i poddar har de flesta av seriens aspekter belysts: man har gjort kopplingar till Trump, till Boko Harams och IS teokratiska skräcksamhällen, till det kommunistiska Östeuropa och till Nazityskland.
Ändå är det veterligt ingen som tagit upp det mest iöronfallande i serien: viskandet. I den snara religiösa diktaturen kommer alla uppenbarligen att prata väldigt hest men fortfarande väldigt artikulerat. Inte bara i de gatumiljöer där man bevakas av ”the eyes”, utan även när man erbjuder någon ett glas vatten hemmavid.
Faktum är The handmaid’s tale får högre utslag på viskometern än Homeland. Länge trodde vi att ingen kunde prata lågt så högt som Carrie Mathison, men hon har nu alltså blivit slagen på struplocket av en skara förskrämda kvinnor i hätta.
Jag förstår att både CIA-agenter och förtryckta konspiratörer måste vara topphemliga dygnets alla timmar, men viskandet har blivit en kliché som överanvänds så att man till slut inte hör vad som viskas. Snart sitter jag bara och tänker på hur det måste slita på folks stackars stämband.
Det är som med konventionen att folk på film inte säger hejdå i telefon: jag köper den inte. I verkligheten avslutas varje samtal med en symfoni av ”då säger vi så”, ”det gör vi du”, ”ta hand om dig”, ”du med”, ”hälsa Figge och Lisen”. Och även om man har överjordiskt bråttom så sitter det i ryggmärgen att man säger hejdå. Om någon hade avslutat ett samtal med mig utan att säga hejdå hade jag, oavsett omständigheter, gått resten av dagen och funderat på om vederbörande var sur på mig: ”Hon bara klippte av mitt i en mening, jo, jag vet att hon just skulle bli anfallen av en rymdvarelse men ett hejdå hade hon väl haft tid med ändå?”
Och hade jag levt i ett övervakningssamhälle där någon plötsligt börjat väsa högt och forcerat till mig hade min ständiga spontana reaktion varit: ”Va?”
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Läs alla artiklar om: Kalle Linds krönikor
Gå till toppen