Kultur & Nöjen

Jonn Palmér Jeppsson: På de mindre scenerna inträffar det oväntade

The Interbeing, Slægt, Baroness och Dillinger Escape Plan på Copenhell-festivalen i Köpenhamn den 22 juni.

Dillinger Escape Plan på Copenhell 2017.Bild: Ida Guldbæk Arentsen
Det som händer på en hårdrocksfestivals största scen känns oftast som vilken arenakonsert som helst. En tjusning med festivaler är ju att råka ut för det oväntade, och det inträffar nästan bara på de mindre scenerna. Som när Every Time I Die har fått panikersätta sin sångare med Sam Carter från Architects och låter en ivrig kille i publiken sjunga en låt.
Eller när jag blir varse om The Interbeings existens och popularitet. "The matrix" är alltså fortfarande en film som inspirerar nya metalband? Danskarnas maskinella sound låter bättre ju mer som är förinspelat i ljudbilden och de har snygga refränger.
Jag tror inte att de känner musiken på samma sätt som danska Slægt gör. Det är fyra killar i tjugoårsåldern, pinnsmala som om de inte tänker på att äta eftersom de är fullt upptagna med att utforska möjligheterna i ett fantastiskt sound. De låter som ett black metal-band som skriver vindlande heavy metal-låtar – lite som svenska Tribulation, minus utsvävningar mot folkmusik och progressiv rock.
Fast den närmaste referensen är egentligen Metallica. Inte för att Slægts gitarrister älskar ”Master of puppets”-episka gitarrsolon – deras gemensamma solo i ”I smell blood” är själva definitionen av feeling – utan för att viljan i musiken påminner så mycket om det unga Metallica. Slægt matchar frenesin på ”Kill 'em all” med ambitionerna på ”Ride the lightning” och ”Master of puppets”. Låtarna är långa och mångfacetterade, men fulla av minnesvärda krokar. Till och med sången, som mest är ett raspigt (men tydligt) skrikande, går att nynna med i. Basisten mimar engagerat med i texterna och trummisen verkar precis hinna med sitt eget tempo. Alla låtar kommer från ”Domus mysterium”, årets hittills bästa metalalbum, och förmedlar exakt det jag vill att genren ska göra. Bäst av allt: det här är bara början för Slægt.
Amerikanska Baroness har funnits sedan 2003, men har fortfarande framtiden för sig. Den nuvarande rytmsektionen har hängt med bandledaren John Baizley i fyra år och gitarristen Gina Gleason gör sin första turné med bandet. Att nästan all körsång nu görs av en kvinnlig medlem friskar upp musiken. (Mindre fräscht är att Gina är en av sammanlagt fyra kvinnliga musiker som får stå på scen under hela Copenhell, en representationssiffra som är oförsvarbart dålig.)
Konserten är engagerande, John och Gina ser överlyckliga ut när deras stora riff och refränger får gensvar hos publiken. Mot slutet kommer jag på varför Baroness känns så udda jämte de andra Copenhell-banden: den tunga, energiska musiken förmedlar ingen aggression, så som nästan all annan metal gör. Under ett särskilt ösigt parti i ”Desperation burns” försöker en kille starta en moshpit, men stoppas snabbt av en kompis som förstår hur orimligt det vore i sammanhanget. Amerikanernas musik drivs av något livsbejakande, något man inte moshar till. Att John är en allt annat än återhållsam vokalist är, i huvudsak, något bra.
Dillinger Escape Plan är också ett udda metalband: de har bara funnits i tjugo år och gjort sex album, men är redan ute på sin avskedsturné. De vill – och kommer att bli – ihågkomna som ett av tidernas mest energiska liveband och framför sina hysteriska krångelrytmer med exakt samma explosivitet som på KB 2005, när de fortfarande var på väg mot toppen. Det är skönt när det dyker upp ett gitarrsolo eller en Mike Patton-poppig refräng, för då kan man andas ut lite.
Läs alla artiklar om: Copenhell 2017
Gå till toppen