Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Via EU till Nato

Efter brexit, med ett revanschistiskt Ryssland in på knutarna, ett svajande USA och så kallat asymmetriska hot från terrorism och cyberattacker är det ofrånkomligt att EU uppgraderar sin säkerhetspolitiska dimension.

Flygincident 2014: rysk Su-27 lägger sig intill ett svenskt signalspaningsplan.Bild: FRA
Ett enda ord kan betyda mycket. Så var det på DN Debatt i tisdags. Lagom till torsdagens och fredagens EU-toppmöte i Bryssel avlämnade utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist, båda socialdemokrater, en ambitiös svensk programförklaring.
Den bärande formuleringen lyder:
”EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska plattform.”
Det centrala ordet är ”säkerhetspolitiska”.
Tidigare, i Margot Wallströms utrikesdeklarationer, har det hetat att EU är Sveriges ”viktigaste utrikespolitiska arena”. Säkerhetsbegreppet fanns inte med.
Det justerade språkbruket är ett tecken på tillnyktring i den officiella retoriken, väsensskild från den halvkorrupta UD-kampanj för en svensk plats i FN:s säkerhetsråd som närmast förnekade EU-medlemskapets förpliktelser.
Gränsen mellan utrikespolitik och säkerhetspolitik är flytande. Det förra begreppet brukar definieras som politik gentemot andra stater, det senare som de åtgärder som ett land vidtar mot yttre hot. Och förhållandet till andra stater är naturligtvis avgörande för hotbilden.
En smula förenklat skulle man kunna säga att utrikespolitik, med sin betoning på diplomati och förhandlingar, är ett mjukare begrepp och att säkerhetspolitik, med sin militära komponent, är ett hårdare.
Eftersom Sverige är militärt alliansfritt har svenska regeringar tonat ned EU-medlemskapets säkerhetspolitiska aspekter. Men i och med Lissabonfördraget, i kraft sedan december 2009, har det blivit svårare att förtränga verkligheten.
Genom Lissabonfördraget inordnades den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – på engelska förkortad CFSP, på svenska GUSP – i EU:s institutionella struktur. Därmed avskaffades den tidigare ordningen, där GUSP utgjorde en egen ”pelare”.
Fördraget innehåller därtill en så kallad solidaritetsklausul. I händelse av väpnat angrepp mot ett EU-land skall övriga medlemsländer erbjuda ”stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Detta speglas i den svenska solidaritetsförklaring som riksdagen har antagit i bred enighet:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller ett nordiskt land” och förväntar sig att ”dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”. Sverige bör kunna ”ge och ta emot militärt stöd”.
Men att döma av Wallströms och Hultqvists artikel skall Sverige inte längre nöja sig med löpande anpassning till EU-samarbetets fördjupning, utan spela en aktiv och ledande roll för ”ett permanent förstärkt samarbete … inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken”.
Det är på sätt och vis anmärkningsvärt att det militärt alliansfria Sverige, ett av några få EU-länder som står utanför Nato, vill driva på det säkerhetspolitiska samarbetet i unionen. Men det tyder på en växande insikt om Sveriges sårbarhet i ett försämrat säkerhetsläge i och kring Europa i allmänhet och vid Östersjön i synnerhet. Den borgerliga kritik mot statsminister Stefan Löfven (S) som i onsdags framfördes i riksdagens EU-nämnd var därför mer grälsjuk än konstruktiv.
Löfvens rödgröna regering demonstrerar, på det hela taget, ett beslutsamt ansvarstagande i pragmatisk anda. Inom den militära alliansfrihetens formella ram knyter den säkerhets- och försvarspolitiska kontakter med andra demokratier.
Denna demokratiska förankring sitter djupt. Trots alla besvärjelser om ”neutralitet” har det aldrig rått något tvivel om var Sverige hör hemma. Mitt under ett av kalla krigets farligaste ögonblick, Korea 1951, förklarade statsminister Tage Erlander den svenska hållningen:
”Bilden av Sveriges utrikespolitik vore ofullständig om inte härtill lades att Sverige är en demokrati, som med avsky vänder sig mot diktaturen, vare sig den uppträder i nazistisk eller kommunistisk form. Vi känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratin.”
Att EU nu sätts mer i fokus ter sig alltså historiskt och politiskt följdriktigt.
Även om USA:s försvarsminister James Mattis nyligen gjorde en långtgående utfästelse om amerikanskt stöd till Sverige – ”Om ni hamnar i knipa kommer vi att vara där” – har president Donald Trump skapat osäkerhet om värdet av amerikanska säkerhetslöften. Trump har avfärdat Nato som ”föråldrat” och vid alliansens toppmöte i slutet av maj undvek han att ens nämna den ömsesidiga säkerhetsgarantin. Till saken hör att Sverige under hela efterkrigstiden har förlitat sig på denna transatlantiska länk, först i hemlighet, sedan i full öppenhet som partnerland till Nato.
Samtidigt fortsätter den ryska upprustningen och ett allt mer provocerande ryskt beteende i spåren av den olagliga annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, framstötar som underminerar den europeiska säkerhetsordningen, kodifierad i Helsingforsavtalet 1975.
I sin senaste rapport om Rysslands militära kapacitet i ett tioårsperspektiv har Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, skärpt sin analys:
”I ljuset av de senaste årens utveckling, bedömer vi de tillgängliga resurserna för militära operationer utifrån antagandet att Ryssland tar initiativet till att använda militärt våld.”
Efter brexit, med ett revanschistiskt Ryssland in på knutarna, ett svajande USA och så kallat asymmetriska hot från terrorism och cyberattacker är det ofrånkomligt att EU uppgraderar sin säkerhetspolitiska dimension. ”Försvaret av Europa kan inte längre outsourcas”, sade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i ett tal i Prag häromveckan.
Kommissionen har lagt fram ett diskussionsunderlag för ett utökat försvarssamarbete.
Men att uppnå framsteg är lättare sagt än gjort.
Tidigare försök att ta rejäla kliv i riktning mot ett europeiskt försvar har kollapsat eller runnit ut i sanden. Motkrafterna är starka när det handlar om så vitala nationella intressen.
Redan 1954, tre år efter Kol- och stålgemenskapen, föll planerna på en europeisk försvarsgemenskap när en ohelig allians av nationalister och kommunister stoppade Frankrikes ratificering. Det hindrade inte Romfördraget 1957 och bildandet av EEC, men försvarsfrågan lades i träda.
Ett skäl till svårigheterna har varit Natos existens: med sin tydliga struktur och kopplingen till supermakten USA har den västliga försvarsalliansen setts som ett mer trovärdigt arrangemang. Men nu, med en ambivalent amerikansk inställning, har förutsättningarna ändrats. Genom EU-vännen Emmanuel Macrons framgång i de franska president- och parlamentsvalen och en trolig seger för förbundskansler Angela Merkel i det tyska förbundsdagsvalet i september förstärks dessutom dynamiken i det fransk-tyska samarbete som driver EU:s utveckling.
Här, just här, uppstår dilemmat för den svenska S–MP-regeringen.
Hur nära Sverige än samverkar med Nato – från materielstandard till värdlandsavtal – vägrar regeringen att öppna för en svensk anslutning.
”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”, fastslog Stefan Löfven i sin första regeringsförklaring i oktober 2014.
Det kategoriska ordvalet bröt med den mer flexibla linje som tidigare gällt och som betonade Sveriges handlingsfrihet ”i former som vi själva väljer”. Det rättades till i försvarspropositionen året därpå, förmodligen via den kloke Peter Hultqvist, men ett svenskt Natomedlemskap förblir förbjuden mark för Socialdemokraterna och en rödgrönbrun riksdagsmajoritet.
Opinionen är splittrad. Enligt den senaste SOM-mätningen anser 33 procent av svenskarna att Natomedlemskap är ett bra förslag medan 32 procent tycker att det är dåligt.
Dilemmat för regeringen är att ett ökat säkerhets- och försvarssamarbete i EU för Sverige ännu närmare Nato, vilket på längre sikt skulle göra det svårt att undvika nästa logiska steg: en svensk anslutning till alliansen.
Ty det föresvävar inte EU:s ledning att ett europeiskt säkerhets- och försvarsprojekt skall genomföras på bekostnad av Nato. ”Det vore en katastrof för EU”, förklarade Jean-Claude Juncker i Prag.
Nato och EU fungerar i själva verket som kommunicerande kärl i det europeiska säkerhetssystemet och så sent som förra året antog organisationerna en gemensam deklaration om närmare samarbete.
I DN underströk Margot Wallström och Peter Hultqvist att EU:s säkerhetspolitik har mellanstatlig karaktär och därför går att förena med militär alliansfrihet. Det är alldeles korrekt – tills vidare. Överstatliga inslag kan inte uteslutas i framtiden, till exempel genom att delar av GUSP hamnar under EU-domstolens jurisdiktion, en omständighet som Panos Koutrakos, professor i EU-rätt, pekar på i en färsk rapport för Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps.
Så även om det finns anledning att välkomna Wallströms och Hultqvists verbala tillnyktring kan deras DN-text också läsas som ännu ett försök att blanda bort korten i Natofrågan. Och ju längre detta pågår, desto svårare blir det för regeringen att bemöta den ryska lögn- och desinformationskampanj mot Sveriges Natorelation som i förlängningen hotar den nationella suveränitetens hårda kärna: att vi själva bestämmer hur – och med vem – vår frihet bäst försvaras.
MER ATT LÄSA
The European Union’s Common Foreign and Security Policy after the Treaty of Lisbon (Sieps 2017:3) av Panos Koutrakos.
Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016 (FOI) red. Gudrun Persson.
Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57).
Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser (Atlantis) av Mikael Holmström.
europaportalen.se.
Gå till toppen