Ifall det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet måste det avlossas innan berättelsen tar slut. Visst är det väl så den dramatiska regeln lyder? Som Tjechov hävdade: ”Om det inte ska avfyras borde det inte hänga där”. I titelnovellen i Åke Smedbergs nya novellsamling ”Sprängskiss av en jaktberättelse” förvaras geväret i ett olåst vapenskåp i källaren, som en bild av det undermedvetnas skarpladdade hot. Men med ett närmast demonstrativt avfärdande av det tjechovska kravet låter författaren inte bara bli att skjuta, han gör det också osäkert ifall vapnet alls finns kvar på sin plats.

Det är typiskt för Smedbergs sätt att bygga upp sina berättelser. De följer inte någon förväntad kronologisk kurva, utan börjar på en plats, gör en gir, hoppar framåt, bakåt eller åt sidan och förflyttar sig sedan ofta någon helt annanstans för att rätt så abrupt klinga ut. Lite som existensen själv, eller som Smedberg poängterar: ”Vafan ska man göra? Vad gör man med livet?”

Nej, det är få individer i Smedbergs persongalleri som vet vad de ska göra med det här livet, vilket rullar på utan konstens välordnade logik. Ofta bär det utför, på ett ganska sjaskigt och banalt sätt. Frontallobsdemens får en livsglad spansklärare att tappa hämningarna och skrika könsord till dottern. En son som söker upp sin strokedrabbade pappas sambo för att tala ut tappar fullständigt kontrollen. En otrohetsaffär slutar med ett erbjudande om en sista avsugning.

En bristfällig relation mellan barn och förälder är ett återkommande tema, liksom de konsekvenser sjukdom, åldrande och död för med sig för de anhöriga. Många av karaktärerna har en dragning till att släppa taget, att kasta sig ut, att bege sig iväg någonstans utan mål. Det går sällan särskilt väl, i alla fall inte för de manliga huvudpersonerna. De fallande männen i berättelserna är som osäkrade vapen, benägna att explodera när omständigheterna går emot dem. Till de mest minnesvärda historierna hör ”Köld”, om en spelmissbrukare som förlorar jobbet, familjen, hemmet och hamnar på gatan som uteliggare. Inte ens en andra chans kan få honom att tappa spelsuget.

Ingen pardon finns i Smedbergs blick på tillvarons obevekliga villkor, ändå finns en viss tröst i hans kärvt ömsinta skildringar av en vanlig glåmig verklighet. Medan karaktärerna i berättelserna hanterar sina liv fumligt och valhänt har författaren ett desto säkrare handlag, fångar genom sitt skarpa kikarsikte nyanserna i vardagslunken och också de plötsliga stunderna då allt tycks öppna sig.

Någon gång spränger han sina skisser till den grad att historien tappas ur synhåll och engagemanget går förlorat, desto oftare ger han prov på att han tillhör landets finaste novellister.

Spänningen finns i laddningen, inte i smällen – det vet Åke Smedberg.