Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Kan Sverige låtsas ha relationer med Kina som om inget hänt?"

Den allt mörkare situationen i ett Kina som blir allt mäktigare bådar illa för världens framtid. Gui Minhais fall är speciellt för Sverige. Det skriver Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid ambassaden i Peking och chef för Östasiatiska museet i Stockholm.

När Ann Linde (S) igår anlände till Kina var det 620 dagar sedan kinesiska polisagenter kidnappade författaren och bokhandlaren Gui Minhai, skriver Magnus Fiskesjö.Bild: Maja Suslin/TT
Kan Sverige låtsas ha relationer med Kina som om inget hänt, när den kinesiska polisstaten kidnappar en svensk medborgare och håller kvar honom som en rättslös politisk fånge, i ett och ett halvt år?
EU- och handelsminister Ann Linde (S) berättar om den resa till Kina hon nu är på tillsammans med statsminister Löfven (Aktuella frågor 22/6). De ska främja den svenska industrin. Kanske blir det några fler exportjobb.
I sitt inlägg skriver Ann Linde mest om handeln med Kina, inte ett ord om den fängslade svenske medborgare Gui Minhai. Och varför är inte justitieministern med på resan? Förhoppningsvis kommer Linde och hennes kollegor förhandla fram att få med sig Gui Minhai hem, på regeringsplanet tillbaka från Peking.
Den 26 juni, när de svenska ministrarna landade i Kina, var det 620 dagar sedan kinesiska polisagenter kidnappade författaren och bokhandlaren Gui Minhai från hans semestervåning i Thailand och förde honom till Kina, för att tortera honom och tvinga fram "bekännelser" i gammalstalinistisk stil.
Den kinesiska regimen har visat upp Gui Minhai på tv två gånger. Först, i januari 2016, bekände han en gammal trafikolycka, som plötsligt inte längre var ett avslutat fall – som den varit i mer än tio år. Den omgången var mest för att försöka förvirra oss i Sverige genom att smutskasta Gui. Sedan kom huvudsaken: att han i Hong Kong publicerat politiska böcker som är förbjudna, men rasande populära, i Kina. Fyra av hans bokhandlarkollegor kidnappades också, och fick göra liknande avbön. Som straff för att ha irriterat makthavarna har bokhandeln stängts, och bytt ägare under mystiska omständigheter. Boklagret har fått bli pappersmassa.
Endast en av de fem bokhandlarna, den modige Lam Wing-kee, har sluppit fri, vägrat munkavlen, och har istället gett omvärlden ingående insikter kring att den kinesiska regimens använder sig av sådant som isolering och sömntortyr.
Av de fem bokhandlarna sitter Gui ensam kvar i fångenskap, men han är inte ensam om att behandlas lagvidrigt. Under de senaste åren har mängder av kinesiska advokater och andra "försvunnit" och avtvingats "bekännelser". Enstaka modiga kinesiska domare har försökt protestera mot detta återfall i en ordning där partibossar avgör alla domar, och dess propagandakommitté sköter all PR.
De styrande i Kina säger sig ha försökt bygga upp ett rättssystem under de senaste årtiondena – men raderna av skenrättegångar på statlig TV visar att det inte är trovärdigt.
Till och med chefen för den kinesiska högsta domstolen, som tidigare ofta påmint om att tortyr och påtvingade bekännelser är förbjudna enligt kinesisk lag, verkar nu ha tvingats bli papegoja igen - som på Maos tid.
Den allt mörkare situationen i ett Kina som blir allt mäktigare bådar illa för världens framtid. Guis fall är speciellt för Sverige. Att den kinesiska regimen tror sig kunna behandla svenska medborgare så som nu sker, kan inte uppfattas som något annat än en avsiktlig skymf mot Sverige som land.
Ett av de vidrigaste inslagen var när Gui tvingades att (gråtande) framföra, i sin påtvingadetv-bekännelse, att han undanber sig all hjälp från Sverige.
Jag har studerat och arbetat medKina i 40 år, jag känner Gui Minhai personligen sedan jag var kulturattaché på svenska ambassaden i Peking i mitten på 1980-talet, och jag är säker på att detta var ett påtvingat uttalande, som kategoriskt måste förkastas av Sverige.
Lam Wing-kee berättade efter sin flykt i juli 2016 om hur han tvingats öva in de historier som "förhörsledarna" skrivit ihop. Det gjordes mängder av omtagningar, ända tills att de tyckte att skådespelet kunde lura folk, eller åtminstone skrämma till tystnad, i Kina, i Hong Kong - och i Sverige.
Den kinesiskaregimen lyckades nyligen hunsa Norge för att den norska Nobelkommittén gett fredspriset till en annan kinesisk skribent, Liu Xiaobo, till den grad, att den norska regeringen kröp till korset och skrev under på att aldrig mer förolämpa Kina. Ordalagen påminde starkt om de bekännelser som den svenske aktivisten Peter Dahlin gjorde på kinesisk tv i januari 2016.
Är det något liknande som Sverige som land nu ska förnedras till?
I Norges fall handlade det mycket om att landet inte fick sälja lax till Kina längre. Är det solpanelerna som är priset för Sveriges heder?
Sverige borde stå starkare än Norge. Sverige är ju medlem i EU, som också protesterat mot hur Gui behandlats. EU-minister Ann Linde vet mycket väl att både EU och Sverige protesterat. Så det kan ju inte vara okunnighet det handlar om när hon i sitt inlägg "glömmer" den viktigaste frågan i de svensk-kinesiska relationerna.
Handlar det då istället om blåögdhet, feghet, eller underkastelse inför det mäktiga Kina? Hoppas inte det. Men tyvärr ser det nu ut som om alla dessa är fullt möjliga alternativ. Det återstår att se.

Magnus Fiskesjö

Magnus Fiskesjö är tidigare kulturattaché vid ambassaden i Peking och chef för Östasiatiska museet i Stockholm. Idag undervisar han på Cornell University i USA.
Gå till toppen