Nord & Francke

"Att gå in med så mycket passion i folkliga sammanhang är inte alltid en självklarhet"

Maria G Francke om Michael Nyqvists storhet.

Michael Nyqvist med Frida Hallgren i "Så som i himmelen", och i "Grabben i graven bredvid".Bild: GF Studios Knut Koivisto
Bland alla mina hemmasnickrade teorier är en av favoriterna: Utgångspunkten för en film kan vara exakt hur klichéartad och rentav dålig som helst men med rätt rollbesättning kan man få den fetaste kalkon att breda ut sina vingar och lyfta mot höjderna.
Michael Nyqvist var en sådan skådespelare, som kunde tråckla ihop en film som annars riskerade att brista i sömmarna. Oavsett genre och oavsett regissör kunde han göra det värt att se, och se om, en film bara för att sjunka in i hans blick, minspel och hans gester.
Någon, förslagsvis regissören Kay Pollak, borde verkligen ha sagt åt honom att överspelet gick överstyr när han ramlade inne på toaletten, slog sig blodig mot elementet och med ett saligt leende på läpparna dog i takt med att kören nådde sitt crescendo i slutscenerna av "Så som i himmelen" (2004). Någon, förslagsvis Kay Pollak, kunde också ha gripit in i någon av scenerna där Nyqvists rollfigur Daniel Daréus dirigerar på ett extra diaboliskt sätt, men den här filmen, som jag egentligen har svårt för av Pollak-relaterade skäl, är fullt uthärdlig eftersom Nyqvist gör den där dirigenten Daniel till en så trasig och hudlös helt-utan-spärrar-människa.
Michael Nyqvist är älskad av många skäl och framför allt i många läger. När han slog igenom brett på 1990-talet fastnade kanske några för honom i tv-versionen av Lars Noréns "Personkrets 3:1", andra kanske när han dök upp som spanare i några tidiga Beckfilmer. Genom åren rörde han sig mellan det tunga och det lättsamma utan några synbara problem. Lars Norén har i sina dagböcker skrivit att Nyqvists arbete med folkliga projekt gått ut över hans skådespeleri. En så snobbig syn på kultur borde snart vara utdöd och det är dessutom lätt att konstatera att det i fallet Michael Nyqvist inte kunde ha varit mer fel. Växelbruket gjorde inte bara honom gott, även de filmer och uppsättningar han var med i vann på det.
Rollen som Mikael Blomkvist i de tre filmerna som baseras på Stieg Larssons romaner blev en biljett till den internationella marknaden och plötsligt sågs han i filmer med Tom Cruise ("Mission Impossible: Ghost protocol", 2011) och Keanu Reeves ("John Wick", 2014). Men parallellt höll han sig kvar i Sverige och hans sista svenska roll var som chefredaktör Markel i Pernilla Augusts "Den allvarsamma leken" från i fjor.
Kanske kokar det ändå ner till två filmer om man ska ringa in varför Michael Nyqvist blev så folkkär. Den ena är ofrånkomligen "Så som i himmelen", den andra "Grabben i graven bredvid" (2002), baserad på Katarina Mazettis roman och regisserad av Kjell Sundvall. Jag har sett båda filmerna flera gånger och särskilt den senare drabbar mig varje gång. Den klyddiga kärlekshistorien mellan Nyqvists avige bonde Benny och bibliotekarien Desirée (Elisabeth Carlsson) är jag förtjust i på riktigt. Filmen är en kliché, det är inget snack om saken. Men framför allt Nyqvists förmåga att göra mjölkbondens underlägsenhet och självsäkra attityd till en enhet, hans desperata blick som skär genom biomörkret och hans helt kompromisslösa sätt att skildra denna enkla och samtidigt komplicerade man gör att filmen inte bara håller, utan lyfter.
Att gå in med så mycket passion i folkliga sammanhang är inte alltid en självklarhet. Den som behärskar det sättet att arbeta har chans att bli odödlig som konstnär. Och det är i det sällskapet Michael Nyqvist befinner sig.
Gå till toppen