Kultur

"Okja": Gullig jättegris i en grym värld

Jättegrisen Okja och Seo-Hyun Ahn i Bong Joon Hos civilisationskritiska satir "Okja".Bild: Netflix

Okja

BIO. DRAMA/FAMILJEFILM. USA, 2017. Regi: Bong Joon Ho. Med: Jake Gyllenhaal, Tilda Swinton, Lili Collins, Paul Dano, Seo-Hyun Ahn. Längd: 1.58.

Okja är inte bara namnet på en gullig jättegris, som ogenerat klampar runt som en flodhäst, det är också titeln på den film som klampade in i filmkonstens finrum när den visades i huvudtävlan under festivalen i Cannes i maj. Det faktum att filmen är Netflix-producerad och egentligen gjord för tv och inte bio upprörde etablissemanget och orsakade våldsam debatt. Det blev dessutom både buande och teknikstrul under världspremiären.
Nåväl, nu får "Okja" sin premiär på Netflix och det är en riktigt trevlig upplevelse. Koreanske Bong Joon Ho är tidigare mest känd för den ganska tuffa dystopin "Snowpiercer". Här hyvlar han av de vassaste kanterna, men är ändå genomgående civilisationskritisk i en satir över bisarr livsmedelsindustri, sensationslysten och exploaterande mediebransch såväl som idealistisk men blind aktivism.
Okja är en av 26 superkultingar som placerats ut i världen av det multinationella livsmedelsföretaget Mirando. Hon bor hos den koreanska flickan Mija, de gör utflykter i bergen och älskar varandra över allt annat. Men när det på ytan ”naturvänliga” företaget vill hämta sitt kött – först till Seoul och sedan vidare för en tävling i New York – öppnas Mijas ögon för en värld hon inte visste fanns; genmodifierad, girig, oärlig och grym.
Tilda Swinton är som vanligt lysande, här som de två utstuderat olika men lika maktgalna systrarna Mirando. Liksom Paul Dano, som den dedikerade men något urspårade aktivisten Jay. Jake Gyllenhaal gör en galen zoolog och den utsatta grisen själv är välgjord och trovärdig och lyckas förmedla mångfacetterade känslor.
Filmens fördel riskerar dock att samtidigt bli dess nackdel. Ramen i Bong Joon Hos berättelse följer en traditionell dramaturgi medan här finns helt oväntade och uppfriskande men ibland otäcka och grymma inslag, som känns egna och spännande.
Resultatet blir en genreblandning (komedi, fars, drama, familjefilm, thriller, undersökande ”mockumentär”) som kan vara svår för en del av den tänkta publiken att ta till sig.
Extra plus för den nästintill Kusturica-påstridiga filmmusiken av Jaeil Jung.
Filmen hade premiär på Netflix den 28 juni.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 30 juni
Gå till toppen