Heidi Avellan

Svensk sommar. Din och min.

Sommaren är kort. Men innan den är den över ska det sjungas allsång och ätas jordgubbar, på glasveranda. Eller så inte.

Shima Niavarani sjunger på Skansen.Bild: Christine Olsson/TT
Taxichauffören hade bott många år i Skåne, men tydligen inte sett en typisk by på landet, en som vår med välansade trädgårdar och hästar i hagen. Det var juninatt och ganska ljust, trots att timmen var sen då skjutsen rullade in där. Och ja, jag var lite stolt över hur fint det var.
Men det som bet sig kvar var hans förundran. Att den, trots allt, ordinära byn var så exotisk för honom. Och vid närmare eftertanke så bodde det inte så många där som inte är födda i landet. En handfull nordbor, någon tysk, ett irländskt par.
Ändå ligger platsen inte många mil från mångkulturella Malmö.
När nätterna blir ljusa drar också urbana svenskar ut i spenaten. Glasverandor och primitiva torp lockar, handdisk och utedass hör till. Eller åtminstone en hängmatta mellan två tallar.
För invandrare från storstäder måste det vara rätt bisarrt. Och från invandrare som lämnat byn på landet måste det vara helt obegripligt att någon väljer bort modern bekvämlighet.
Och så är det traditionerna.
Midsommar. Allsång. Snaps. Kräftor.
Journalisten Alexandra Pascalidou väckte indignerad uppmärksamhet när hon i DN (22/6) skrev att midsommar – som ofta påstås vara det svenskaste av allt – är ”en vattendelare, ett integrationskvitto och en klassmarkör i ett” och främmande för invandrare i förorten:
”Midsommar var för oss något av en midsommarnattsmardröm när allt var stängt tills några eldsjälar kom på den briljanta idén att ordna ’Midsommar Latino’ på Järvafältet där det bjöds på grillad chorizo och salsa och merengue. Men midsommarens mindervärdeskomplex etsade sig fast. Känslan av att inte vara inbjuden till den stora festen.”
En och annan verkade nästan sårad över det här sanningsenliga påpekandet: det kommer inte inbjudningar till midsommarfirandet. Det här är en fest i familjen, med nära vänner, i hembygdsgården eller på en skärgårdsklippa – i hopp om blå, blå timmar utan regn.
Och visst har Maria Ludvigsson rätt när hon i Svenska Dagbladet (27/6) skriver om "hembygdsgårdar eller parker där föreningar ordnar midsommarstång, lekar, dans, varmkorv, bullar och festis".
Nej, det behövs förstås inte särskilda vip-inbjudningar hit, hon har rätt i det också, men den som aldrig riktigt invigts i det här med midsommar packar inte självklart picknickkorgen och drar till den lokala festplatsen. Den som är ensam är ensammast vid jul och till midsommar. Särskilt kanske midsommar då städerna blir ekande tomma.
Små grodorna är udda för den som inte växte upp med traditionen. Inte ens vi från de nordiska grannländerna – som firar sommarsolstånd och Johannes döparen med stora eldar – känner oss helt bekväma.
Redan innan Sverige fick sin officiella nationaldag den 6 juni, och varje år sedan dess, tjatas det om att just midsommar borde bli nationaldag, för just den festen är det svenskaste av svenskt.
Jaha? Är det inte sommaren och ljuset vi firar, naturen och generösa smultronställen?
Knappt har snapsvisorna tystnat så börjar Allsång på Skansen.
”Solliden, Sverige, Norden, Europa … Ja, var ni befinner er så är ni välkomna”, inledde Sanna Nilsson årets säsong. Inför vad som såg ut som en övervägande svenskfödd publik.
”Hela Sverige ska ljuda, det är allsångspremiär”, sjöngs det till felospelet. Ursvenskt.
Men Sverige är inte sin midsommar. Inte sin allsång; inte ens svensk sommar kräver Calle Schewens vals eller Owe Thörnqvists Dagny. Flera av toppartisterna har för övrigt en annan etnisk bakgrund, också där på Sollidenscenen.
I ett mångkulturellt samhälle ska det gå att fira valfria högtider – och på valfritt sätt. Små-grodor-kring-majstången och eid och kurdiskt nyår, newroz, med eld vid vårdagjämningen.
Nationaldagen är allas fest. Det är inte svenskheten som firas, utan Sverige. I år hade jag äran att festtala i Lund och kunde bara konstatera att publiken var mycket mer blandad än kring majstången. Hit kände sig fler inbjudna. Därför var det också lätt att påminna om att dagen handlar om alla oss som bor här och värderingar som vi blivit överens om i demokratisk ordning: rättsstaten, friheten, jämlikhet och jämställdhet och allas rätt att välja sitt liv.
Sverige som idé, inte en kringskuren svenskhet.
Inte bjuden till midsommarfesten? En vattendelare, ett integrationskvitto och en klassmarkör i ett? Nja.
Det är länge sedan den som kom till Sverige förväntades bli precis som en infödd. Assimilationspolitiken är historia, det är bara Sverigedemokraterna som håller fast vid den och en svårdefinierad ”svenskhet”.
I ett mångkulturellt samhälle är det integration som gäller. Det som är viktigt på riktigt är att det finns plats för mångfalden – utan prut på de gemensamma kärnvärdena.
När klyftorna växer i Sverige är det inte midsommarfirandet som är fel. Det handlar om utanförskap, om att inte kunna försörja sig och bidra till det gemensamma. Om skolan som inte klarar av att jämna ut livschanserna. Om det där som Riksrevisionen larmat om: efter sju till tio år är inte mer än hälften av de nyanlända etablerade på arbetsmarknaden – sedan dess har det kommit ytterligare en kvarts miljon asylsökande.
Integrationen handlar inte om att bli svensk, utan att bli en del av Sverige. Den inbjudan måste alla som kommer hit få.
Gå till toppen