Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ett färgstarkt tidsdokument över Malmö

Bild: Susanne Fessé

Bengt Järnblad

BOKEN. Vems fana bär du? Författarens Bokmaskin.
”Något väsentligt har gått förlorat”, hävdar Jimmy Åkesson i en kampanjfilm för Sverigedemokraterna. I videon ställs en urban miljö i asfaltsgrå nyanser med mörkhyade tiggare, bilbränder och droghandel mot ett solbelyst pastoralt landskap med blonda barn, betande kor, hus med vasstak och stolt vajande blågula svenska fanor.
Kontrasten mellan landet som var och landet som är utgör själva grunden för partiets retorik. Bilderna av det forna Sverige, lyckligt, rent och vackert, är med fördel diffusa, som en dröm eller ett avlägset minne. I samma tonart sjungs lovsångerna till det gamla Malmö, till den välmående arbetarstaden där alla hade jobb och även miljonprogrammen grönskade.
Sett genom nostalgins flaskbottnar till glasögon blir till och med sjuttiotalet vackert och det är mot bakgrund av skönmålningar som dessa jag får den största behållningen av Bengt Järnblads roman ”Vems fana bär du?". Järnblad, själv skådespelare med ett förflutet på Stockholms stadsteater, tecknar i romanen ett porträtt av den unge nyutexaminerade skådespelaren Elias som 1975 återvänder till hemstaden Malmö.
I inflikade passager får vi följa händelserna som ledde till uppbrottet från Stockholm, uppgörelsen med de forna scenskolevännerna och partikamraterna i vänsterrörelsen och kärleksaffären med den fagra Madeleine. Om den senare har Elias skrivit en bästsäljande och hyllad debutroman, antagen av ”förlaget med stort B” och inom kort filmatiserad med honom själv i huvudrollen och Madeleine i rollen som hans kärlek.
Ja ni hör, pojkboksäventyret är inte långt borta. Samtidigt finns en rå och färgstark skärpa i skildringen av sjuttiotalets Malmö som jag uppskattar. En blick på ölhaken, de tröttkört rökande biträdena på Malmö Allmänna Sjukhus, de säckiga manchestersofforna och de risiga kåkarna som känns trovärdig.
Mot kulturarbetarnas Malmö ställs företagarnas bländande vita villor vid Fridhem och Elias hör hemma i båda världarna. Bakom fasaderna sups det friskt och männen vräker sig med grogg och cigarrer medan kvinnorna grunt och småbittert gnatar om barn, relationer och hushållsbekymmer. Och medan männen i romanen definieras genom vad de gör och vad de tjänar introduceras kvinnorna undantagslöst genom sina utseenden.
Kvinnosynen är säkert adekvat för sjuttiotalet men genomsyrar dessvärre också Järnblads blick på sina gestalter. Och här är vi tillbaka i pojkboksäventyret igen, i uppgörelsen man mot man med ärkefienden Jonas, som envisas med att lägra samma kvinnor som Elias. Och som dessutom ges en bärande roll i filmatiseringen av dennes roman.
Romantiserat och förenklat också detta förstås, men ändå ett tidsdokument i det lilla med detaljer, intryck och röster från ett Malmö som har väldigt lite av rågblond idyll och hägrande idealsamhälle över sig.
Gå till toppen