Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Tal R:s orädda måleri är en sensorisk överbelastning

"En sensorisk överbelastning" skriver Christine Antraya om Louisianas på många sätt överväldigande utställning av Tal R.

Tal R:s "Heavy hair" (2002).

Tal R

KONST. "Academy of Tal R", Louisiana, Humlebaek, t o m 10/9.
För att vara en utställning om måleri, är det mycket annat som försiggår. Bortom de stora dukarna trängs färgglada skulpturer i en passage och en uppochnedvänd häst dinglar från taket. Titeln är menad som ironisk, konstnärens lekfullhet känns fjärran från det akademiska, men kan även syfta på konstskolan som ett bad av intryck.
Sommarens stora utställning på Louisiana är den tredje, efter Peter Doig och Daniel Richter, i en serie om nutida måleri. Den danskisraeliska målaren Tal R har sedan han först ställde ut på Louisiana för tjugo år sedan blivit alltmer framgångsrik, säkert delvis tack vare museet.
Hans expressionistiska färgglada stil är inte särskilt särpräglad – Tal R lånar friskt och lutar sig mot hjältar som Matisse och Munch. Men det speciella är just denna orädda relation till det moderna måleriet. Och trots de konsthistoriska referenserna finns inte samma förlitan på målningen med stort M, som hos Doig eller Richter. Denna spänning mellan vördnad och otvungenhet framstår som en nyckelkomponent i Tal R:s framgång.
Kuratorn Anders Kold beskriver Doig som en hippie och Richter som en punkare; Tal R är vagabonden. Han gräver där han går. Ta exempelvis den romantiskt betitlade ”Profeten fra Louise bro”, som Tal R målar av från ett foto på sin Iphone. En man i turban sitter på en bänk i centrala Köpenhamn. Figuren med nedslagna ögon är som en del av det urbana landskapet. Än mer gåtfull är ”The framer”, en rambutiks fasad där kompositionen av rektanglarna skapar en lek med perspektiv och suger in betraktaren i bilden.
Den urban-romantiska motivvärlden fungerar dock bara till en viss gräns. Nakna kvinnokroppar, och den bohemiska boudoiren, är återkommande motiv. I presentationen framstår gestaltningen av bröst och kroppsöppningar till slut som en konserverad, infantil fascination. Det finns således rum jag vill hoppa över – men även rum jag inte vill lämna.
De verkliga blickfången är verken som bygger på grupperingar. Skulpturerna har installerats genialt och bildar ett sagolandskap av färgglada former. Det är som om delar av måleriet dragits ut till tre dimensioner. Skuggor rör sig på väggarna och plingande ljud för tankarna till ett vindspel.
Även ”House of prince” förlitar sig på anhopningen som verktyg för sensorisk överbelastning. Två väggar är fulla av 200 små, enkla bilder och lampor. Var för sig är dessa ingenting, banala och kitschiga, men sammantaget blir det ett märkligt verk som leker med föreställningar om fint och fult.
Utställningen är inte kronologisk, verk från de två senaste decennierna sorteras tematiskt, men den slutar ändå med nygjorda verk. ”Deaf institute” är en labyrintliknande passage, med väggarna fulla av referenser som inte alla går att avkoda, men det framstår som en dagbok. På väggarna runt lådan hänger åtta enkla målningar, nästan monokroma. De är egentligen för stora för att kunna ses ordentligt i det trånga utrymmet. Efter en stund inser jag att bildserien föreställer vagnar i ett godståg.
"Habakukk”, konstnärens smeknamn på sin judiske far, återkommer som en besvärjelse skriven på alla. Det är effektfullt och nedtonat, men det allvarligare, mer personliga anslaget riskerar att drunkna i en presentation som till stor del betonar lekfullhet. Ännu en vändning i en utställning som är skamlös, vacker, sprudlande och obekväm.
Gå till toppen