Malmö

När de gamla ölstugorna blev pubar och pizzerior

I början av 1970-talet var stadens inrökta och inkrökta ölhallar utrotningshotade. Paradoxalt nog slogs de genuina ölstugorna ut av stajlade pubar med snarlikt innehåll i glasen.
Publiken föryngrades, de traditionella biljardborden ersattes med darttavlor och framför allt öppnades dörrarna även för kvinnor på pubarna. Ölstugorna var traditionellt manliga domäner (som på brittiska pubar förr), med undantag för personalen.
I oktober 1972 noterar Sydsvenskan slutet på en epok. Då såldes de två sista kommunalägda ölstugorna.
Malmö kafé AB hade bildats redan 1924. Styrelsens medlemmar var samtidigt socialdemokratiska politiker med tunga poster i drätselkammaren (som skötte stadens ekonomi).
Läs mer: När ölstugorna värmde bäst
Utöver en mindre aktieutdelning skulle nettovinsten tilldelas stadens välgörenhetsinstitutioner. Syftet var också att sanera och kontrollera utbudet av ölhallar. Och att hålla rimliga priser.
”Vi anser inte att sådan kommunalverksamhet är nödvändig längre och därför avvecklas Malmö Café AB”, sade Bror Hansson, ordförande i styrelsen, till Sydsvenskan, nästan 50 år efter bildandet.
Lönsamheten på ölkaféet Lejonet vid Lilla torg hade tydligen sviktat under 1960-talet och i början av det nya decenniet såldes lokalen som förvandlades till en pizzeria. En av stadens första. Numera är krogen välkänd under namnet Victors.
År 1972 var det alltså dags att även sälja de sista kommunala ölstugorna, nämligen den på Kristianstadsgatan 36 (Pub Nobe) och den Bergsgatan 41 (Gamla Möllan). Båda kom att drivas vidare som tidigare och av den gamla personalen.
1978. Stilla flyter de sista dagarna förbi på ölhaket Gamla Möllan i hörnet av Bergsgatan och Smedjegatan.Bild: Herbert Tinz/Sydsvenskan.
Samtidigt blev utrymmet för stadens ölhallar allt trängre. För ölgubbarna var det en tragedi att förlora ett socialt sammanhang. Men det fanns några som kämpade emot utvecklingen. Till exempel Gunnar Thalin, som ägde ölhallarna Mattssons på Göran Olsgatan, Syd på Västergatan och Stjärnan i hörnet av Ronnebygatan och Nobelvägen – idag Family Pub.
Läs mer: Mattssons – äldsta ölstugan i Malmö.
De ska bevaras så de länge jag har mål i munnen”, sa han till Aftonbladets reporter Maria Stålnacke i ett reportage om ölgubbar och stamgäster den 25 juli 1973.
Wernerssons gamla öl- och biljardsalong på Storgatan (tidigare Thuréns bierhalle) hade bytt ägare några gånger sedan 1958 och elva år senare förvandlades den gamla ölhallen till puben Bull’s Eye, totalrenoverad i Harry Theanders regi. Den 1 oktober 1969 öppnade puben som kom att få smeknamnet Bullen.
1974. Baren på Bull’s Eye är klassiskt. Ölkranen är en kvarleva från Wernerssons biljard- och ölstuga.Bild: Bert Olsson/Sydsvenskan
Det lär ha varit Jan Malmsjö som ”upptäckte” Bull’s Eye och drog med sig teaterfolket. Snart kom hela baletten, med musiker och teatertekniker i släptåg.  På Teaterhögskolan var eleverna såklart inte sena att springa ner dörrarna. Därtill blev Bullen snabbt ett tillhåll för kulturarbetare, journalister och vänsterfolk. Levande musik hörde till vanligheterna. Om inte Grus i dojjan var inbokade kunde gästerna själva ta upp gitarren, munspelet och några skedar från köket.
Bull’s Eye var inte den enda puben vid denna tid. Den brittiska varianten av ölstugan hade introducerats i Malmö – som första puben i Sverige, har det sagts – redan 1967 med Centralens pub. En bit in på 1970-talet fanns det ytterligare två pubar efter engelsk förebild: Golden Days på Stora Nygatan 59 (idag Rosegarden) och Sir Toby’s som öppnade 1971 på Davidshallsgatan 21.
Läs mer: Tågen kommer och går – men Centralens pub består. 
1978. Det var ofta kö utanför Bullen och ibland folksamling efter stängning, till grannars förtret.Bild: Per-Roland Nilsson.
Sydsvenskans ölpatrull – 1974 bestående av Eva Franchell och Ingrid Nathéll – tog tempen på stadens pubar, och inte oväntat fann de att Bullen hade den mest genuina och uppsluppna stämningen.
Men det fanns andra krogar som på 1970-talet lockade en yngre publik. Den ena var även den en gammal ölstuga. När apoteket Kronan på Södra Förstadsgatan 36 flyttade någon gång i slutet av 1920-talet eller i början 1930-talet fick inredningen nytt liv som ölhallen Kronan. Under ny ledning från 1957 fick restaurangen en fransk touch med pommes frites på menyn. Nytt namn: La Couronne.
Runt 1971 tog ”Mister Lee” över. Enligt uppgift ska han varit en kantonesisk separatist från Hongkong. Under namnet Chinatown blev gamla Kronan ett vattenhål med högt i tak, av det slag som aldrig skulle funka vare sig förr eller idag. Chinatown var unikt. Raggarbråk kunde avlösas av spontan poesiuppläsning, allt medan det billiga vinet flödade. I dörren höll den respektingivande men snälle Silvino vakt.
Läs mer: Välkänd profil har avlidit. 
1972. Under SM för polishundar i Malmö utbyter polisen Lars Neij och Jane Andersson blickar. Bakom dem anas Hungaria på Davidshallsgatan.Bild: Torbjörn Carlson/Sydsvenskan.
Alternativet till Chinatown, ofta framåt natten, var vid denna tid bohemiska restaurang Hungaria, kort och gott kallat ”Zoltans”. Den ungerske författaren och konstnären Zoltán von Kátay var född 1918 i Transsylvanien. Han kom till Sverige som flykting 1956. I en lokal som tidigare hade rymt hälsokostbutiken Sund-Kost öppnade han sin restaurang 1958.
På 1970-talet blev den ungerska restaurangen – i samma kvarter som polishuset – ett ställe för bohemer och unga nattfjärilar. Zoltán von Kátay var allmänt kolerisk – i synnerhet när gästerna inte gjorde som han ville.
Zoltán von Kátay. Kolerisk konstnär, författare, affärsman, krögare och kock.Bild: Sydsvenskan.
På menyn fanns bland annat ”rävbensspjäll” men i verkligheten kunde man bara beställa ostmackor och en rätt. ”En gulasch!”, ropade han ut till sin låtsaskock, slog upp svängdörren med sin krycka, gick ut i köket och slevade upp ur en puttrande jättekastrull. Med eller utan gulasch serverades rödvinet Egri eller ännu billigare ”kunstnärsvin”. Det senare kunde innebära gårdagskvällens kvarlämnade slattar eller hemgjort ljummet vitt vin.
När Hungaria under protester tvingades stänga någon gång i mitten av 1980-talet murade fastighetsägaren igen dörren och byggde om lokalen till en lägenhet. Zoltán von Kátay flyttade till Marieholm utanför Eslöv där han hann fylla 80 år innan han emigrerade till Österrike.
1985. Fastighetsägaren Riksbyggen har sagt upp Hungaria på Davidshallsgatan, men Zoltan von Katay har inte gett upp kampen.Bild: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
Arbetarstadsdelen Möllevången var ännu i mitten av 1970-talet allt annat än hipp. Bland utskänkningsställen i kvarteren runt torget hårdnar klimatet. Av sexton ställen med mellanöl var fyra föremål för granskning 1975. Myndigheterna ställde krav på vakter. Alternativet för krogarna var att gå över till lättöl.
Året innan skrev Sydsvenskans ölpatrull om de sista ölkaféerna. ”Ölkaféerna behövs. De är de enda ställen en ‘gubbe’ kan gå för att träffa kompisar”, säger en av gästerna till patrullen. Samtidigt konstaterar de kvinnliga reportrarna att de traditionella ölhallarna enbart är för män.
1975. Kvällspostens reporter nekas entré till Tennstopet.Bild: Lennart Peters/Kvp.
När Kvällsposten gör en uppföljning nekas även deras kvinnliga reporter tillträde, på Tennstopet i hörnet av Bergsgatan och Kristianstadsgatan. Servitrisen Annie Blomgren och föreståndarinnan Britt Karlsson vägrar servera reportern. ”Detta är den lugnaste ölhallen i hela stan tack vare att fruntimmer inte släpps in”, försäkrar en manlig gäst.
Det är inte kvinnor de spejande socialtjänstemännen spanade efter när de gjorde stickprov på kaféerna. De rapporterade om berusade gubbar. Länsstyrelsen ville stänga alla stadens ölkaféer, i synnerhet Mattssons ölstuga, Kafé Syd och Stjärnan.
År 1977 bytte Mattssons och Syd ägare och räddades i sista stund. Samtidigt skärptes alkohollagstiftningen vilket fick krögaren på Bull’s Eye införa måltidstvång vid samtliga bord för att skydda sitt tillstånd. Det innebar slutet på Bullens första guldålder. Gästerna försvann och sökte sig till andra vattenhål, bland annat till Chinatown och Hungaria.
Bull’s Eye införde mattvång 1978 och tappade sina gäster. Men de kom tillbaka och sitter där än.Bild: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
Det råder förvirring i branschen. Tidningen Arbetet försöker reda ut begreppen. ”Man måste inte äta för att få dricka […] men pubar av engelsk modell, där gäster bara pimplar öl, kommer att rensas bort i Sverige! De svenska myndigheterna vill heller inte veta av barer av ‘medelhavsmodell’ där man kan slinka in och få en drink”, skrev Rolf A Olsson i Arbetet.
För att få tillstånd att servera öl, vin och sprit måste maten utgöra ”en betydande del” av försäljningen.
I september 1978 föll ytterligare en gammal ölhall: Gamla Möllan på Bergsgatan 41. Bara några år tidigare hade föreståndarna Margit Friberg och Gullan Törn köpt lokalen av kommunalägda Malmö Café AB. Fastighetsägaren hade nu sagt upp kontraktet i samband med en renovering.
Föreståndarna blev arbetslösa efter 15 respektive 30 år bakom öldisken. Och så miste samhällets utstötta ännu en trygg samlingsplats.
”Det är ju inte bara vi som hamnar på gatan. Vart ska gubbarna ta vägen? De blir nästan hemlösa…”, sade föreståndarna till Sydsvenskan.
1978. Gamla Möllan ska stänga. En av gästerna kramar om föreståndaren Margit Friberg.Bild: Herbert Tinz/Sydsvenskan.
Bara en månad senare gick nästa ölstuga i graven. Den här gången var det Tennstopet som tackade för sig. Ölhallen på Bergsgatan 37, som en gång var bryggeriet Stenbockens serveringslokal och var den första ölhallen på Möllevången, kallades också ”Rödlöken”. Där satt de arbetarna under strejken på AW Nilssons korgfabrik och Möllevångskravallerna.
Läs mer: Blodig konflikt på Möllevången. 
Ölkaféet Tennstopet var även känt från tv. Där bland ölgubbarna spelade SVT in scener med Nisse Ahlroth och Jan Malmsjö i rollerna som fastighetsskötaren N P Möller och före detta fotbollsspelaren Börje ”Danskdödaren” Hallberg, med manus av bland andra Jacques Werup.
Tystnad, tagning! 1972 spelades några scener ur ”N P Möller – fastighetsskötare” in på ölstugan Tennstopet, senare känt som restaurang Möllan. Nils Ahlroth och Jan Malmsjö har rest sig för att gå.Bild: Ernst Henriksson/Sydsvenskan.
Se N P Möller: ”Danskdödaren” (1972, med besök på Tennstopet vid 12.00). 
”Med mellanölet försvann också en del av mina gamla kunder. Folk började gå till bolaget istället och köpa vin och sprit. Sen sitter de hemma, var för sig, och dricker. Istället för att komma hit och träffa folk”, sade föreståndaren Britt Karlsson till Kvällsposten och hängde en skylt i fönstret mer texten ”Tack för alla åren. Britt”. Hon arbetade på Tennstopet i 20 år, de sista två som värdinna.
1978. Ännu en ölhall går i graven. Britt Karlsson stänger klassiska Tennstopet, även kallat Rödlöken.Bild: Martin Reychman/Kvp.
Samtidigt kämpade det nya ägarna till Mattssons ölstuga på Göran Olsgatan och restaurang Syd på Västergatan vidare. Redan efter ett halvår valde makarna Ulla och Lars-Olof Östling att satsa allt krut på Mattssons och att sälja Syd. I januari 1978 tog tre före detta socialarbetare – Per-Anders Rehn, Kenneth Öman och Johnny Lundgren – över Syd och förvandlar den gamla ölhallen till en kulturrestaurang med en musikscen. Flera av konstnärerna som bodde på Väster rycker ut för att hjälpa till.
Tottas bluesband och Peps blodsband hörde till återkommande musikinslag. Jazz i Malmö höll också till i lokalen. Lyrikkvällar och kvinnokabaré var andra inslag. Till maten serverades emellertid inget starkare än mellanöl. Ansökan om starkare varor fick avslag av Länsstyrelsen. Det räckte inte med smörgåsar, soppor, sallader och korv.
Ingrid Schütte är en av flera konstnärer på Väster som hjälper till att omvandla den gamla ölhallen till kulturrestaurang.Bild: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
I slutet av 1970-talet hyrde Monika Romberg, Gunnel Bahrmark och Maud Pettersson in sig på Syd och öppnade Rabban som sannolikt var Malmös första vegetariska lunchrestaurang.
Men till slut knäcktes även Syd på Väster. Några år in på 1980-talet stänger Syd och efter att huset tillåtits förfalla under åtskilliga revs kåken.
1986. I väntan på rivning. Gamla ölstugan Syd, tidigare kallad Süd, i sitt övergivna och förfallna hus i hörnet av Västergatan och Mäster Johansgatan.Bild: Leif Å Andersson/Sydsvenskan.
Samtidigt skulle Tennstopet återuppstå, i ny skepnad. Staffan Asker som tidigare hade drivit Chez Olga i Pildammsparken och La Petite France på Kalendegatan, tillsammans med Alain Lemaire, råkade cykla förbi nedlagda Tennstopet hösten 1982. Sedan stängningen 1978 hade lokalen bland annat tjänat som affär för begagnade möbler.
1985. Staffan Asker styckar entrecôte på restaurang Möllan.Bild: Lars Cardell/Sydsvenskan.
Askers idé var att öppna en enkel restaurang med mat för en billig peng. Efter ombyggnad öppnade restaurang Möllan i mars 1983. För att minimera omkostnaderna skötte krögaren hela ruljansen, med hjälp av gästerna som själva fick fylla i beställningen på en gul lapp, summera notan, lägga pengar på bardisken och duka av, allt efter tydliga instruktioner. Gud nåde den som inte följde reglerna.
Möllans klassiska gula lappar med pengar på bardisken.Bild: Per-Anders Jörgensen/Kvp.
Det blev succé. Eleverna på musikhögskolan gjorde stället till sitt. Journalister, teaterfolk och allsköns kulturarbetare tog krogen till sitt hjärta. Möllan blev en kulturinstitution av sitt eget slag.
Någon gång i slutet av 1980-talet arrenderade Staffan Asker ut Möllan till Sadettin Dagli. ”Sadde” var en exilturk  som bodde på Rosengård och jobbade på Tysklandsbåtarna. En dag svarade han på en annons och började som praktikant på Möllan. Någon gång i slutet av 1980-talet tog ”Sadde” över och driver än idag den gamla ölhallen vidare.
Gå till toppen