Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"En roman man inte läser en gång utan två, allra helst fler"

I två nyöversatta romaner framträder Vladimir Nabokov i sin svåraste och lättaste form. Victor Malm njuter av en flygande prosa.

Vladimir Nabokov (1899-1977).Bild: Yousuf Karsh

Vladimir Nabokov

BOKEN. Förtvivlan och Genomskinliga ting. Övers Aris Fioretos. Modernista.
Vladimir Nabokov har gått ett lite olyckligt litteraturhistoriskt öde till mötes, framför allt ihågkommen för den strålande romanen ”Lolita”, som delat läsare i avsky och beundran sedan den utkom första gången hösten 1955. Olyckligt öde är förstås att överdriva: har man skrivit en roman så stor att den ter sig som en av centralpunkterna i modernismens och efterkrigstidens litteraturhistoria, har man väl lyckats bättre än de flesta ens orkar drömma om. Men flera av de andra romanerna är minst lika bra, om inte bättre, och har i stor utsträckning gått publiken förbi.
Nu anländer två av dem, ”Förtvivlan” och ”Genomskinliga ting”, i ny svensk språkdräkt av den flitige Aris Fioretos. Det är ingen lätt sak att översätta Nabokovs viga, nästan flygande prosa. Det krävs en person med djup bildning och samma kärleksfullt lätta handlag med språket för att det överhuvudtaget ska gå. Och det har Fioretos, som förstås också har översatt ”Lolita”, ”Ögat”, ”Msjenka”, samt de två verkliga mästerstyckena – Nabokov när han är som bäst – ”Pnin” och ”Sebastian Knights verkliga liv”. Tack för det!
”Förtvivlan” var en av de sista romanerna som Nabokov skrev på ryska, och den första han själv översatte till engelska. Den publicerades 1934 och kom i engelsk utgåva två år senare. En utgåva som dock, med undantag av författarens eget exemplar, helt lär ha tillintetgjorts av tyska bombräder under Andra världskriget. Trettio år senare gjorde han om arbetet, och det är översättningen av denna andra översättning som nu finns på svenska. ”Genomskinliga ting” är skriven på engelska, och hör den senare delen av författarskapet till. Publicerad 1972, fem år före författarens död, hör den också till det bästa Nabokov lät lämna sin hand.
Men även det mest komplexa, mest svårlästa. En roman man inte läser en gång utan två, allra helst fler. Tappar man koncentrationen och slarvläser en sida, kan berättelsen plötsligt ha rört sig ett decennium framåt. Två figurer har dött och en drös väsentlig information har missats. Berättaren håller dig inte i handen. Han springer fortare än du förmår, vänder sig ibland om och räcker ut tungan.
Trots det är berättelsen förhållandevis enkel. Hjälten, Hugh Persons, är en medelmåttig men högmodig redaktör för ett amerikanskt förläggarhus. Hans ensamma liv och misslyckade försök att finna närhet berättas i små glimtar, strukturerade kring fyra Schweizresor under loppet av nästan två decennier. I Schweiz finner han kärlek, sin Armande, och upprätthåller förlagets kontakt med den geniala men struligt lögnaktiga författaren Mr. R (som möjligen har skrivit boken vi läser). Men inget förblir. Han gifter sig förvisso med Armande, men stryper henne plötsligt i sömnen, utan motiv eller anledning, och tillbringar en tid på dårhus, innan han återvänder till Schweiz en sista gång. För att i alla fall höra ekot från de livsomvälvande händelser som utspelade sig där.
På ett sätt är det en roman om helt vanlig kälkborgerlighet. Om den självaktning och det självförtroende som verkar inpräglat i de till medelklassen och privilegierna födda, men som i Nabokovs världar bara är lika med olycksbringande högmod. Samtidigt är det, helt oberoende av handlingen, en roman om litteratur, eller kanske om hur som romaner och dikter avkräver läsaren en sorts uthålligt tålamod. En grad av koncentration som vi inte mäktar med i vardagslivet.
Att följa trådarna som Nabokov väver med i ”Genomskinliga ting” är en lustupplevelse i sig, ett slags litterärt nöje som inte har att göra med vad man lär sig om världen, historien eller om människor. Ett triumfartat exempel på att språkliga äventyr hör till det största en människa kan företa sig – ja, på att det går att försvinna in i en människas intelligens.
”Förtvivlan” är i den meningen en väldigt annorlunda roman. Underhållande, kvick och lätt att följa. Hermann, en misslyckad chokladfabrikör, inbillar sig att en musicerande luffare är hans dubbelgångare, och ser genast det perfekta brottet framför sig: han tecknar en livförsäkring, klär luffaren i sina egna kläder, mördar honom och försvinner. Hans fru tar emot pengarna och rymmer sedan med Hermann, till ekonomisk trygghet. Men givetvis är planen allt annat än perfekt.
Nabokov har här inte riktigt nått den nivå som han senare har, även om alla ingredienser som hans storverk kokats på finns med: det viga språket, den sammansatta intrigen, de underbart hånfulla personporträtten, den förljugna och megalomana berättaren. Man känner smaken, men den är aningen vattnig.
Nabokov har en dålig sida, särskilt tydlig i ”Förtvivlan”: den ständiga showen. Författaren kan, kusligt lik sina megalomana berättare, inte låta bli att visa hur förbannat smart han är, vilka otroliga meningar han kan skriva. Uppvisningsprosa! skulle en mindre välvillig läsare kanske kalla det. I Nabokovs fall är jag dock välviljan själv.
Gå till toppen