Kultur

Elis Burrau skalar bort manéren och träffar i veka livet

Elis Burrau går i polemik med de stora anspråkens poesi. Eva Ström känner sig välkomnad till en ny enkelhet.

Elis Burrau.Bild: Militza Monteverde

Elis Burrau

BOKEN. Röda dagar. Dikter. 10-tal.

Elis Burraus nya diktsamling ”Röda dagar” gör mig genast på gott humör. Den inleds med en förteckning över ”alternativa titlar till min nya diktsamling (som är väldigt ny)”, där man noterar förslag som ”Hemmafest”, ”Välkommen till en ny enkelhet” och ”En vän delar en skärmdump”. Men vänta, det var visst inte en förteckning över alternativa titlar utan en innehållsförteckning över dikterna, där rubrikerna inte alltid verkar ha så mycket att göra med diktens innehåll. Med andra ord: 25-årige Elis Burrau är en lekfull poet och också en avundsvärt avspänd poet som får en hel del samtida poesi att se krampaktig ut. Kanske kan man rent av se hans dikt som en reaktion mot en alltför akademiserad eller ansträngd poesi?
Att skriva så att det ser naturligt ut är ju det svåraste som finns, om det så är en sonett eller fri vers i storform. Jag känner mig verkligen välkommen av Burrau till en ny enkelhet. Vem vill inte vara med när han impulsköper en dajmtårta?
Den tydligaste inspirationskällan är den amerikanske 50-talspoeten Frank O’Hara, som så oemotståndligt charmigt släntrade sig genom New York. O’Hara har fått en renässans medan mer akademiska poeter bleknat, och precis som O’Hara är Elis Burrau inspirerad av populärkulturella ikoner. När O’Hara skrev om Lana Turner skriver Burrau om Paris Hilton eller Amy Winehouse. Burrau skriver en sorts antiklimaxpoesi - också det ser jag som en polemik mot de stora anspråkens poesi, i vilken de sista raderna i en dikt helst bör mynna ut i en förhöjd djupsinnighet. Överhuvudtaget fungerar Burraus dikt som ett synliggörande av de schabloner som till synes omedvetet rör sig i tiden och dikten, och visar med sin avspända attityd en ny frihetsväg, låt vara att han tar den via O’Hara.
Denna avspända diktion bildar förstås även en egen linje i svensk poesi från Almqvists och Ekelöfs Strountes-diktning eller Stig Larssons raviolipoesi, men Elis Burrau gör den helt till sin egen. Här något som kunde vara en programdikt:
jag vill skala bort alla manér
och ängsliga poser
för att komma åt alla manér
och ängsliga poser
som finns därunder
de verkar fina
Lägg särskilt märke till den sista radens brist på högtidlighet, eller som Burrau skriver på ett annat ställe: ”Jag när en dröm om ett rent, euforiskt antiklimax”.
Det finns också partier i Burraus dikt som blir akut smärtsamma eftersom han får läsaren att sänka garden. Då träffar han i veka livet:
jag hade cancer när jag var som mest formbar
fåfängan cementerades i kroppen
jag fick önska mig vad jag ville
”märkeskläder och dö”
på en liten lapp
allt det här har jag trott på och därför skrivit
jag skriver bara det jag tror på
men jag är mer formbar idag
Elis Burraus poesi har en fräschör som känns välgörande i ett ofta alltför ängsligt litteraturklimat. Någon frisk fläkt vill han dock inte alls vara: ”jag är som en sjuk fläkt i svensk poesi”, skriver han oefterhärmligt. I ”Röda dagar” finns en avundsvärd lätthet, som på intet sätt ska förväxlas med lättviktighet. Den utstrålar det viktigaste av allt i litteraturen: närvaro och liv.
Gå till toppen