Kultur

Ulf Peter Hallberg: På Wimbledon finns världens bästa ambassadörer för demokratin

FOTO: Ulf Peter Hallberg
Den som idag färdas genom kanaltunneln från Calais till Dover i en Flixbuss får en föreställning om vad Brexit kommer att innebära för England. Området kring den ”fiktiva” gränsstation som upprättades av Frankrike på brittisk mark 1994, när jättelika containerliknande tågsätt började transportera bussar och bilar under jord över Engelska kanalen i Eurotunnel Shuttle, ser redan idag ut som no man’s land kring DDR-gränsen 1988.
Samma dysterhet och slutenhet, samma taggtrådsmarkerade bekännelse till att man vill skydda sig mot något utanför. Det är denna tristess Storbritannien nu ska bygga ut och förstärka – eller helt enkelt stänga till om. Brexit: Shuttle Tunnel Closed! Storbritannien liknar den som vill skilja sig och ha kvar barnen, huset och förmögenheten – när man nu vill förhandla sig till specialavtal och fördelar vid utträdet ur EU.
Efter folkomröstningen i Storbritannien chockades många av att valdeltagandet varit så lågt: 72,2 procent av 46,5 miljoner röstberättigade britter. 51,9 procent var för ett utträde (Brexit), 48,1 procent emot (Bremain). Totalt handlade det om 17 410 741 röster mot 16 141 241. Hur är då stämningen idag?
Eftersom jag och min 16-årige son anser att sporten är den sista domänen för ett tänkande som innefattar vinster och förluster (realism/reality check), som motsats till Brexits och Trumps win-win (egoism/manisk självupptagenhet) – och eftersom vi inte söker svar inom politiken längre – är vi på väg till Wimbledon.
Vi åker varje sommar och tältar i The queuepå Strawberry Fields för att se och beundra världens bästa ambassadörer för det demokratiska i att anstränga sig maximalt och kämpa för vinst under iakttagande av strikta regler. I sporten utvecklas förmågan att förstå förlustens värde; den avgörande och undergörande livsfilosofin i all sport är tanken om att i underlägets och i nederlagets stund fokusera på en sak: att komma igen.
Tennissporten fortsätter att representera demokratins tankar om jämlikhet och broderskap som utgångspunkt, medan dessa värden håller på att gå under i ett politiskt spel som främst handlar om tom representation och dupering. Dupering, politikens falskspel, heter i sporten dopning och straffas med avstängning.
Vi söker sista platsen i The queue en fredag eftermiddag för att få våra queue cards som med sitt heliga nummer talar om vilka chanser vi har: 1-500 ger tillträde till centre court, 500-1000 till court 1, och sedan fortsätter det upp till cirka åtta tusen personer som med sina ground cards släpps in på området, Wimbledons välskötta lilla mönstersamhälle. De beväpnade säkerhetsvakterna är lika vänliga som alla andra, men de är också realister: ”Vi har satt upp betongavspärrningar kring hela Strawberry Fields. Ingen terrorist ska kunna köra in med lastbil och förstöra livskänslan här.”
Vi slår upp vårt tält och bekantar oss med grannar från hela världen: lärarinnor från Irland, en finanskomet från Hawaii, försäkringsagenter, studenter. Vi diskuterar livet till långt in på natten, hur mamma och pappa i den skotska småstaden kunde lura en att bli försäkringsagent, varför elever inte lyssnar på lärare längre i Dublin. Och vi pratar om spelarna, matcherna, och om våra chanser att komma in på vilken bana, medan eleganta honorary stewards strosar omkring i mörkret och håller ett öga på oss. För det finns stränga regler för The queue.
Man kan inte överlåta sitt queue card till någon annan. Man får inte flytta fram i kön. Man får inte lämna tältet längre tid än 30 minuter. Man får inte dricka för mycket, och man får inte spela musik efter klockan 22. Överallt finns dessa betryggande honorary stewards, som framför allt ger tips och råd, mycket välklädda i blazer eller kjol. De manliga påminner rätt ofta om rektor Dumbledore i "Harry Potter". Deras hållning är att stärka gemenskapen med regler.
Skip McMullan är en av Wimbledons mest engagerade honorary stewards. Jag lyssnar till hur han argumenterar under ett möte som handlar om när korten ska klippas, hur man spårar upp fuskare och tvingar dem att flytta tillbaka till sista platsen i kön. McMullan säger: ”Vi vill ha ett rättvist samhälle i The queue. Så vi slänger ut Berlusconipräglade italienare som slår upp tältet och sticker ut på stan. Vi ser till att det inte går att fuska, för vi vill lära ut något – ett slags Wimbledon-kodex. Allt det här handlar om moral standards. Det är motsatsen till Brexit. Det handlar om respekt, regler och uppförande. Och när man har nått the entrance gate klockan tio och köpt sin biljett kan man se allt detta praktiserat på banorna.”
Vi går upp klockan fem och köar i fem timmar varje morgon. Och ser: Nadals förlust med 13-15 i femte set mot Muller, årets bästa och mest gripande match - en hård saga om livet. Federers upphävande av alla fysikaliska lagar i det perfekta tillslaget. Hans hemlighet är att han befriar sig från medvetandet och viljan när han slår till bollen. Han bara existerar, med full kontroll över hela sin förmåga.
Det nya i Wimbledon är publikens totala identifikation med spelarna.
Spanjorskan i vitt som skriker ”Venga Chefe!”, så att Nadal ska komma igen.
Eller att höra sig själv skrika ”God has spoken!” när Federer avgör med sin enhandsbackhand.
Wimbledon = Great Britain! No Brexit here!
Advantage Humanity!
Gå till toppen