Kultur

Per Svensson: "Man kan lita på den svenska sommaren: garanterad kyla"

I veckan publicerade Sveriges lantbruksuniversitet årets blåbärsprognos. Dyster läsning. Allt pekar på att 2017 blir ett av de allra sämsta blåbärsåren under 2000-talet.
Nu gäller prognosen visserligen bara ”Norrland”, inte den nordskånska låtsasskog där jag själv brukar skörda blåbär, men sådana fakta får inte stå i vägen för domedagsstämningar. Detta är en sommar som i sitt sköte bär missväxt, örlog och urinvägsinfektioner.
Kunde varit värre? Allt kan bli värre. Allt har redan varit värre. Natten mellan den 7 och 8 juli 1917 var det, för att bara ta ett exempel, nästan fyra minusgrader i Eckersholm utanför Vaggeryd. Men nu talar vi om de långa linjerna, de stabila utvecklingstrenderna. Och då står det fullt klart att sommaren blir kortare och kallare för varje dag som går.
Och nu hopas de onda järtecknen.
Ett isberg stort som två Gotland rapporteras ha övergivit Antarktis och drivit ut på oceanen. Det måste vara på väg hit. Isen vet att man kan lita på den svenska sommaren: garanterad kyla. Vi har lång och beprövad erfarenhet på området.
Såg ni Vetenskapens värld på SVT i måndags? Det var en repris (det är ju svensk sommar), men innehållet var högaktuellt. Här berättades om hur gårdar övergivits, byar lagts öde och norra Sverige tömts på sin befolkning. Nej, det handlade inte om svensk regionalpolitik utan om den lilla istiden på 500-talet. Två stora vulkanutbrott skapade då ett filter av svavelpartiklar som hindrade solvärme från att nå människor och grödor. Somrarna blev svinkalla. Skördarna usla. Svälten skoningslös. Till det kom pest. Människorna var desperata. De vände sig mot varandra, i brutala våldsexcesser. De övergav och skändade de gudar som inte ville eller kunde hjälpa dem.
Programmets hypotes var att minnet av denna mörka tid så småningom gav upphov till vikingarnas berättelser om den stora vintern, fimbulvintern, som föregår Ragnarök, jordens undergång.
I vår tid är det väl snarare den stora hettan, den grymma torkan, som kommer att förebåda den sista färden för världen. Man anar redan Trumps twitterkommentar: ”Greatest fake temperature in world history. Very, very, very unfair”.
En sommar som denna borde därför snarast göra en lugnare. Men om det är kallt på stranden och i vattnet här hemma så har det varit desto hetare på annat håll: bokstavligt i södra Spanien (över 40 grader), både bokstavligt och bildligt i Hamburg (kravaller, brinnande bilar),
Jag fördjupar mig i en intressant artikel i husorganet, tyska tidningen Die Zeit, som apropå de antikapitalistiska demonstrationerna runt G20-mötet reflekterar över de apokalyptiska böjelserna hos delar av den samtida vänstern, ”Die linke Lust am Untergang”, Vänsterns undergångslust.
Skribenten, Thomas Assheuer, utgår från en tysk hip hop-hit, ”Hurra, die Welt geht unter”, Hurra världen går under, med Berlingruppen K.I Z. Jag tittar på den officiella videon på Youtube. Den har hittills visats mellan 29 och 30 miljoner gånger.
I filmen myser grabbarna i gruppen på en guppande flotte. De fiskar och badar och rappar om hur härligt det är att så här efter den stora kollapsen äta tomater som smakar tomater, grilla på utrangerade fängelsegaller och ha sex utan att vara indoktrinerad av vare sig kyrkan eller porrindustrin.
Som Assheuer påpekar finns det en föreställning, eller förhoppning, som delar av den samtida antikapitalistiska vänstern delar med en urkonservativ högerströmning; övertygelsen att den liberala demokratin, likt gudarna i Wagners Ringen-cykel, obönhörligt går mot sin undergång.
I både den konservativa och vänsterradikala undergångsvisionen banar apokalypsen väg för en annan och autentisk värld. Skillnaden är väl att de konservativa fantiserar om att en förlorad värld ska återskapas medan vänstern drömmer om en ny.
Det är tankefigurer man känner igen från religionens sfär. De får gärna stanna där.
Gå till toppen