Kultur

Amalie Smith för samtal med historien

Amalie Smith samtalar med historien i sin nya bok. Ett läsäventyr, skriver Thomas Millroth.

Amalie Smith är poet, författare och konstnär, verksam i Danmark.Bild: David Stjernholm

Amalie Smith

BOKEN. Et hjerte i alt, Gyldendal.
Danska Amalie Smith, konstnär och författare, fick i fjor sitt svenska genombrott med romanen "Marble", som handlade om romanfiguren med samma namn. Ur sten blev hon människa på första sidan för att åter förstenas på slutet. Hennes berättelse var en väv av infall om hur antikens skulpturer var målade, om bildhuggaren Anne Marie Carl Nielsen, gift med den kände tonsättaren, och mycket mer. Fascinationen var alla sidospår, som till exempel de svampdykare som år 1900 fann ett förlist antikt skepp lastat med skulpturer. Under arbetet med boken experimenterade Smith som den bildkonstnär hon är, stöpte i vax, producerade 3D-animationer, målade sin kropp.
Dessa erfarenheter blev med hennes egna ord ett osynligt ”materiellt rev” runt boken "Marble". Nu dyker det upp i essäsamlingen "Et hjerte i alt", en samling texter från 2007-2017. Hon skriver på ett oefterhärmligt sjungande språk, som gör allt till mycket mer än en artikelsamling. Dessutom har hon klippt sönder artiklarna och fogat ihop dem på nytt för att följa tanketrådar utan tanke på när de skrevs.
En hel del känns igen från "Marble". De målade skulpturerna, svampdykarna nu med dykarsjuka och en egen dans, och inte minst en smärtsam kärlekshistoria som slingrar sig genom texterna tills den lösts upp. Övergångarna mellan de olika texterna är läsäventyr.
Ytan, "overfladen", är ett av huvudspåren i texterna. Den yta som var de antika skulpturernas bemålning, ytan som också är språket, som gör att vi kan finnas i världen. Vad är skillnaden mellan yta och innehåll? Finns en gräns? De antika skulpturerna tvättades vita då de hittades, och en vithetskultur i konsten skapades under renässansen. Vad var det som hände? Amalie Smith för samtal med författaren Winckelmann, skulptören Thorvaldsen, regissören Carl Dreyer. Vad såg de?
Den store Winckelmann, en av de första som skrev antikens konsthistoria, svarar från sitt 1700-tal att han också förstått att skulpturerna varit målade, men han såg ändå vitheten som så bländande att antiken uppförstorades till en förfluten utopi. Något annat än den tillgjorda tid han själv levde i.
Smith lyssnar, men svarar att skulpturerna utan sin färg blir som skelett. Utan yta inget innehåll. Och hon svarar inte bara med ord. Som en del i resonemanget om antikens färg målar hon sina egna ben i samma mönster som den delfiske körsvennen.
Allt är mycket kroppsligt. I sitt examensarbete på Kunstakademiet i Köpenhamn 2015 undersökte Smith skillnaden mellan att se och känna ett konstverk. Handen mot ögat. Kan vi se genom att känna, känna genom att se? Vad med textur, temperatur, färg, perspektiv, drömmar? Det är alltid både författaren och konstnären Amalie Smith som leder oss genom denna djupt originella bok. Ja, hon har bokstavligt och bildligt lagt allt på tvärs. Det gäller att både vrida själva boken och sina tankar.
Hoppas någon nyfiken gallerist på den här sidan Öresund kommer att visa bildkonstnären Amalie Smith.
Gå till toppen