Gästskribenten

Carl Rudbeck: ”Detta idylliska tillstånd finns inte längre.”

Bild: Erik Nylund
En gång för länge sedan brukade en politisk sommarstiltje infinna sig. Politiker tog ledigt och det gjorde också de som hade gjort det till sin livsuppgift att kommentera dessa konstiga människors göranden och låtanden. Detta idylliska tillstånd finns inte längre när nyhetscykeln är 24 timmar om dygnet året runt. Någon tv-kanal sänder alltid, nyheter på nätet uppdateras varje sekund. Den politiker som inte gör ett utspel åtminstone en gång i veckan och som inte finns på Twitter eller Facebook är snart glömd.
I det stora hela har detta blivit en stor demokratisk vinst; det har minskat avståndet mellan väljare och valda. Det offentliga samtalet har öppnats för många fler röster. De som tidigare fick nöja sig med att knyta näven i byxfickan och hålla käften kan nu göra sina stämmor hörda och under en liten stund inbilla sig att någon lyssnar. Det som var förbehållet en elit har blivit en möjlighet som åtminstone i princip är öppen om inte för alla så för många fler.
Denna anarkistiska diskursiva mångfald har gjort att språkbruk och tonfall har förändrats. Förr i tiden kunde inte bara politiker utan också skribenter på ledar- och kultursidor lägga sig till med mästrande tonfall där de talade ner till den stora massan som tyst och tacksamt tog emot överhetens vishet. Att idag tala på det sättet skulle ge samma bisarra intryck som att uppträda i jackett och med damasker på fötterna. Om nu någon längre vet hur dessa gamla plagg ser ut.
Jag önskar inte återupprätta ett gammalt mode. Men vi får inte heller glömma att här finns en, som det numera visst heter, nedsida. Eftertänksamhet, att erkänna att man inte har alla svar på alla frågor, är en ofta fatal svaghet i en frenetiskt twittrande värld där det gäller att omedelbart och tvärsäkert svara och inte som förr ta lite tid på sig. Det går fort nu; 24 timmar är en evighet.
Det mesta är mycket bättre nu än för ett eller annat kvartsekel sedan. Ändå kan det finnas plats för lite sommarstiltje då vi inte är monomant upptagna av det som händer just nu och till och med inse att man inte blir en idiot om man inte är ständigt uppkopplad.
Det brukar sägas att sommaren är tiden för att ligga i hängmattan och där konsumera lättsam semesterlektyr. Det är fel. Sommaren är just tiden då man kan lägga efemära debattböcker åt sidan och då snö och slask inte manar till verklighetsflykt. Det är nu man kan ta sig an böcker med lite större tuggmotstånd. Låt mig rekommendera två. Den ena är Machiavellis Fursten som fortfarande är den oöverträffade handboken i realpolitik. Den andra är Cervantes roman Don Quijote som ställer två världsåskådningar mot varandra. Den idealistiska som personifieras av riddaren av den sorgliga skepnaden och den realistiska som förkroppsligas av hans väpnare Sancho Panza. Ingen har bättre än Cervantes visat att vi alla, inte bara politiker, behöver både idealism och realism.
Gå till toppen