Kultur

Petter Larsson: Ge mig tillbaka alla 140 miljarder!

Sommarens mest revolutionära skrift har det praktiska namnet "Inkomstrapport 2015" och gavs ut av Statistiska centralbyrån i juni.
I torra siffror berättas här om ett rån, som många av oss inte ens förstått att vi utsatts för och som vi till och med understött via valsedeln, i den mån vi röstat på något av de partier som styrt landet de senaste 25 åren.
Mellan 1991 och 2015 ökade inkomsterna för den fattigaste tiondelen av befolkningen med 25 procent, en procent om året. För den rikaste tiondelen var siffran 127 procent – fem gånger så mycket. Det totala gapet mellan grupperna fördubblades nästan.
Siffrorna gäller, det ska sägas, efter skatt och transfereringar, alltså efter att utjämningspolitiken gjort sitt.
Men den stora nyheten ligger egentligen inte i att inkomsterna dragits isär i botten och toppen. Detta har nog många haft på känn.
Högre arbetslöshet, mer osäkra jobb, sämre a-kassa, sjukförsäkring och pensioner har bidragit till att pressa ner de fattigas inkomster.
De rika har å sin sida cashat in på såväl höjda löner som stigande fastighetspriser och ökade kapitalinkomster, som en följd av höga börskurser. Det är ju framförallt de rika som äger kapital och fastigheter.
Dessutom har de fått en gräddfil av staten. Sverige har med gradvis sänkt bolagsskatt, avskaffad arvs-, gåvo-, och förmögenhetsskatt och kraftigt sänkt fastighetsskatt blivit ett skatteparadis för de rika.
Det politiska sprängstoffet ligger snarare i att de breda folklagren också är globaliseringsepokens relativa förlorare, vi som fått hyggliga reallöneökningar och jobbskatteavdrag och som har råd med både bil och utlandsresor.
Räknar man, vilket SCB gör, på hur stora kakbitar olika grupper får är denna majoritet av folket förlorare.
De allra rikastes andel av kakan har vuxit från 20 till 26,6 procent.
Den mer besuttna medelklassen har försvarat sina andelar, men inte mer än så.
Det är de 70 procent av befolkningen som har lägst inkomster som fått betala. Alla dessa byggjobbare, lärare, busschaufförer, kassabiträden och kontorister och, ja, frilansjournalister.
1991 tillföll 55 procent av hela kakan oss. 2015 var det 48 procent. Det är en förlust på 140 miljarder kronor – varje år.
Det är smått revolutionära siffror, om de bara kunde spridas. Dagens radikaler behöver varken Marx manifest eller Maos lilla röda. Det räcker en bra bit med "Inkomstrapport 2015".
Dessa förlorare är ju så många att de avgör varje val! Hur kunde de låta detta ske?
Ett svar är förmodligen att inkomsterna ju trots allt ökat för alla. Det sker nästan automatiskt om ekonomin växer och man har någorlunda fackföreningar. Det årliga knaprandet på arbetar- och medelklassens pengar döljs därför i de tjockare lönekuverten.
Det är först när man tittar på den långa utvecklingen som rånet blir synligt. Då står det klart att folkmajoriteten i utbyte mot småsmulor har accepterat en enorm inkomstöverföring nerifrån och upp.
Det är inte utan att man vill parafrasera Margaret Thatcher: Jag vill ha tillbaka mina pengar. Alla 140 miljarderna.
Gå till toppen