Alla felaktigheter som Gedin och Sestrajcic framför i sitt svar på min artikel om vinster i välfärden skulle kräva flera sidor att rätta till. Jag har inga kopplingar till riskkapital och driver inte välfärdsföretag, min utgångspunkt är att alla ska ha en så bra vård, skola och omsorg som möjligt för varje använd skattekrona. Detta oberoende om leverantören är offentlig eller privat.

Tänk om Ilmar Reepalu eller Vänsterpartiet kunde visa upp att privata leverantörer levererar sämre kvalité för varje använd skattekrona än de offentliga leverantörerna? Då hade de haft en seriös grund att stå på i sina frontalangrepp på privata välfärdsföretag. Nu kan de inte detta.

Vinst är slöseri, säger vänsterpartisterna. Vinst är stöld, säger vår civilminister Ardalan Shekarabi. Hade Hanna Gedin, Daniel Sestrajcic, Ilmar Reepalu eller Ardalan Shekarabi drivit egna företag ett antal år i upp och nedgångar, hade de av verkligheten lärt sig att vinst behövs för att bygga reserver, för att utveckla företaget och för att kunna attrahera kapital så investeringar kan göras.

Det är bekymmersamt att ledande politiker inte förstår att vinst behövs för att utveckla en verksamhet.

Om en privat leverantör konkurrerar med en offentlig leverantör om ett kommunalt uppdrag så är det inte så att den privata får mer betalt bara för att den privata leverantören driver sin verksamhet ansvarsfullt och har en vinst. Vinsten ryms inom det pris den privata leverantören offererar.

Frågan om vinster i välfärden är svår för svenska folket för de har viktigare saker för sig än att fundera på vad 7 procent på operativt kapital innebär?

Svenska folkets uppfattning är att vinsterna i välfärdsbolagen är cirka 25 procent av omsättningen. Med denna utgångspunkt finns det fog för att hävda att vinsterna är för höga. Följaktligen är också en majoritet av svenska folket enligt en undersökning SOM-institutet gjorde 2015 emot vinster i välfärden. När svenska folket i en undersökning, se entreprenörskapsforum.se, får reda på att de i verkligheten ligger på 5 procent, svänger majoriteten och de flesta tycker dessa vinster är lagom eller för låga. Härtill vill en majoritet ha valfrihet.

Denna information har Ilmar Reepalu, men han lyfter aldrig fram den.

En marginal om 5 procent är låg i förhållande till många andra branscher. Min poäng är att denna marginal behövs för att skapa reserver, för att ge resurser till utveckling och för att kunna ge avkastning till dem som valt att investera i företaget. Av dessa 5 procent försvinner 1 procent i bolagsskatt, så det är egentligen bara 4 procent som finns kvar för dessa viktiga ändamål.

Det är demagogi eller okunnighet som gör att man kan tro att om vi tar bort kanske 95 procent av vinsterna så går det att utveckla företaget lika bra. Vi får en mycket bräcklig skuta utan utvecklingskraft, och det gagnar ingen. Vi får en våt filt över branschen för ingen vill investera. Det som händer är att företagen ökar kostnaderna med några procent för att eliminera vinsten, och vilka kostnader som då ökas vet varken Vänsterpartiet eller Ilmar Reepalu. Det är en enkel uppgift att spendera mer. Det är mycket svårare att skapa ett överskott som bygger reserver och tryggar jobben och som skapar medel för investeringar och utveckling.

Jag har inga kopplingar till riskkapital och driver inte välfärdsföretag, men jag känner många som är nöjda med att nyttja privata välfärdsföretag eller som trivs med att arbeta där. Genomsnittsföretaget har 15 anställda och jag står upp för dessa många tusen hårt arbetande småföretagare vars livsverk är hotat av Vänsterpartiet och Ilmar Reepalu. Min utgångspunkt är att alla ska ha en så bra vård, skola och omsorg som möjligt för varje använd skattekrona. Detta oberoende om leverantören är offentlig eller privat.