"Time will change me, I will change time,” sjöng David Bowie i sin hitlåt “Changes”. En som både formades av och själv formade tidsandan med sina filmer var den nyligen avlidne, amerikanske filmregissören George Romero. Han gjorde det mot alla odds, långt från Hollywoods stjärnglans och marknadsföringsmaskineri, i stålindustristaden Pittsburgh, Pennsylvania.
Där föddes han 1940, gick på konstskola och började som 20-åring en karriär som reklamfilmare. Under påverkan av tidens politiska polarisering producerade han märkesåret 1968 zombieklassikern ”Night of the living dead”. På storstadsbiografernas midnattsvisningar blev den snart en favorit för sin mix av skräck, svart humor och blodig action med tydlig politisk udd.
Filmen revolutionerade skräckgenren genom att monstren inte kom från något exotiskt land eller främmande kultur utan inifrån USA själv, från vanliga amerikaner på landsbygden i mellanvästern. En tydlig inspirationskälla var femtiotalets b-filmklassiker "Världsrymden anfaller” (”Invasion of the body snatchers", 1956), där konsumtionssamhällets konformism och alienation urholkar själarna hos invånarna i en gemytlig småstad. Romero gick ett steg längre och lät invasionsarmén av de levande döda bokstavligen äta sina levande släktingar och grannar. Handlingens eskalerande krigstillstånd, skildrat i svartvita, nerviga bilder som hämtade ur en dokumentärfilm, påminde också åskådarna om de dagliga tv-rapporterna från Vietnamkriget. Kriget fick en genklang på slagfälten mellan polis och demonstranter runtom i USA och vidare i konflikter som söndrade snart sagt varje amerikanskt hushåll. Lägg till tidens etniska motsättningar och framväxande feminism; samtliga ingredienser ingår i dramat mellan de få levande i filmens zombiebelägrade hus.
Inflytandet från ”Night of the living dead” på allt från “Taxi driver”, vars antihjälte regissören Martin Scorsese beskrev som en levande död som kör runt i sin kista, till nutida tv-serier som ”The walking dead” kan knappast överskattas. Ändå var Romero den som i uppföljarna till sin klassiker mest radikalt utvecklade filmens teman.
I ”Dawn of the dead” (1978) tar han helt logiskt in zombiekriget i en modern jättegalleria för att göra en absurdistisk satir över konsumismen som en tom, grotesk ritual. ”Day of the dead” (1985) skildrar Reagan-erans militärindustriella vansinne i en värld där de levande döda nästan helt utplånat mänskligheten. Och i ”Land of the dead” (2005) för en Donald Trump-liknande diktator på en befäst ö krig mot både sin egen arbetarklass och mot en intellektuellt vaknande zombiearmé som stormar in från ett ödeland snarlikt krigets Irak.
Många av hans fans stirrade sig gärna blinda på blodbaden. Själv var han i intervjuer noga med att betona sitt politiska engagemang. Efter att ha skickat några i ”Land of the dead” till livet och friheten i Kanada, följde han själv efter, sökte medborgarskap och framlevde sina sista år i Toronto. Nu är han en av de döda, om än en högst levande sådan för cineaster över hela världen.