Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Hope Mirrlees räddade klassiker är ett måste-verk

Hope Mirrlees räddade verk breddar bilden av den europeiska modernismen, skriver Amanda Svensson.

Hope Mirrlees

BOKEN. Paris, ett poem. Övers Ylva Gislén. Ellerströms.

Det är en sorglig sanning att det på varje framstående kvinna i litteraturhistorien går ett dussin nästan lika briljanta kvinnor som den patriarkala historieskrivningen sållat bort. En sådan författare, som räddats från glömska av ett litet antal dedikerade litteraturforskare, är den brittiska modernisten Hope Mirrlees, vars kanske främsta verk – den euforiska flanösdikten ”Paris, ett poem” – nu ges ut på Ellerströms.
Hope Mirrlees (1887-1978) rörde sig i Bloomsbury-gruppens yttre kretsar, var nära vän med T S Eliot och elev och livskamrat till den framstående lingvisten Jane Ellen Harrison, känd som en av Englands första kvinnliga ”yrkesakademiker”. Mirrlees har dock gott om egna meriter, bland annat skrev hon redan 1926 fantasyromanen ”Lud-in-the-Mist” som på senare år fått något av en kultstatus bland fantasyläsare.
Kronan i hennes korta men intensiva litterära karriär får dock anses vara ”Paris, ett poem”, som kom ut 1919 på Virginia och Leonard Woolfs då nystartade förlag Hogarth Press. Skriften var den femte titeln på Hogarth, och bands för hand i makarna Woolfs vardagsrum.
Den drygt 20 sidor långa dikten är ett modernistiskt totalverk, influerat av såväl tidens litterära som sociala och psykologiska strömningar. Diktens grundpremiss, ett dygnslångt flanerande genom en europeisk storstad, för tankarna till James Joyce ”Ulysses”, medan de rappa associationerna och den hyperboliska livsglädjen och kärleken till den moderna världen snarare påminner om den unge Majakovskij.
Mest tänker man kanske ändå på T S Eliots ”Det öde landet” – men det ska föras till protokollet att ”Paris, ett poem” utkom två år innan Eliots diktverk och att det därmed inte är helt solklart vem som influerade vem och till vilken grad.
Det är kanske rimligast att anta att båda verken sprang fram ur en gemensam estetik och konstsyn, även om de två författarna tycks ha haft ganska olika inställning till den moderna världen. Eliot var i grund och botten en misantrop och dystopiker, medan Mirrlees tycks ha haft en betydligt ljusare syn på världen. Visst finns det spår av såväl det nyss avslutade storkrigets fasor som storstadens smuts också i ”Paris, ett poem”, men grundackordet är ett i dur. Det är med en oförblommerad njutning hon staplar varumärkesnamn och reklamslogans på varandra i ett slags hyllning till det nya parisiska konsumtionssamhället, liksom hon frossar i all den synd man idag associerar med la vie bohème – absint och dryckesslag, prostituerade med skamliga sjukdomar, musik och sena nätter och ”prat, prat, prat”.
Samtidigt laborerar Mirrlees, precis som Eliot, med flera berättarplan samtidigt, hon knyter sin samtid till såväl dåtid som ett slags evigt, mytiskt nu genom referenser till framför allt grekisk mytologi. Om Eliots berömda ”objektiva korrelat” bygger på ett slags manligt kodad förförståelse – vilket den likt mycket av modernismens litteratur får sägas göra – är Mirrlees dikt istället ett verk att förstå mot fonden av ett kvinnligt landskap, bultande och levande och allt annat än öde. ”Paris, ett poem” är ett måste-verk för alla som vill bredda sin bild av den europeiska modernismen i allmänhet, och kvinnornas roll inom den i synnerhet.
Gå till toppen