Malmö

Fruntimmersveckan: Margrete brändes på bål som häxa

Den andra namnsdagen i fruntimmersveckan tillskriver vi Margareta, den kristna jungfrun som i början av 300-talet led martyrdöden i Antiokia.
När det kommer till en Margareta i Malmö kommer man ofelbart att tänka på paviljongen i Pildammsparken, uppkallad efter kronprinsessan Margareta. Hon hade till den Baltiska utställningen 1914 fått i uppdrag att skapa en praktfull blomstergata framför den kungliga paviljongen.
Efter utställningen och under första världskriget blev det potatisodling istället för blommor och paviljongen fick tjäna som förråd.
Nödåren var ännu inte till ända när kronprinsessans död chockade riket 1920. Samma år väckte stadsfullmäktige i Malmö förslaget att paviljongen skulle rivas, men några aktiva damer ville annorlunda. Föreningen Margaretaminnet samlade ihop pengar och den 20 juli, på själva Margaretadagen, 1922 invigdes Margaretapaviljongen med kaffeservering, nyplanterad blomstergata och läs- och musikrum inne i själva byggnaden. Sedan dess har detta varit ett populärt sommarkafé.
Denna dag har även Greta namnsdag. Ni vet hon som i sagan lurade in häxan i elden. Närbesläktat är namnet Margrete, ett namn som uppenbart var populärt i danska Malmö på 1500- och 1600-talen.
Av de 63 kvinnor och män som under perioden 1543 och 1663 lagfördes inför tinget för häxeri och trolldom hette inte mindre än sex kvinnor Margrete. Minst tre av dem dömdes till ”eld och bål”. Margrete Nyborgs, Margrete Lauridsdotter och Margrete Bödkers brändes på Stora Käjseberget (Kirseberg) 1605, 1614 respektive 1636.
En häxa bränns på bål på Kirseberg. Illustration av Tage Radetzky, hämtad ur ”Häxboken” (1916), av stadsarkivarien A U Isberg.
Vad just dessa tre kvinnor anklagades för vet vi inte. Men bland alla dem som anklagades för häxkonster fanns det ett par gemensamma nämnare. Inte sällan försörjde kvinnorna sig som ”kloge koner”, det vill säga genom kvacksalveri, och sådana kunde få betala dyrt för sina misslyckade kurer.
Det kunde också vara fråga om rent förtal, gammalt groll och mer eller mindre kvalificerat skvaller. Ren illvilja, svartsjuka, avundsjuka och oreglerade skulder hörde också ofta till bilden. Liksom, kan man förmoda, missbruk och ibland ren galenskap.
Men det räckte inte med en anklagelse. Det krävdes bevis. Till dem räknades dessvärre också rykten. Ett sådant kunde vara att någon vid tillfälle hört den anklagade kasta ur sig en hotelse om ont mot ett offer som sedan insjuknat.
I praktiken fanns det i de flesta fall inga ljusa utsikter för den anklagade, inför den nämnd på tinget som hade till uppgift att fälla, eller någon gång fria.
En fattig kvinna, ofta gammal och orkeslös, sannolikt fallen i melankoli, hade inga möjligheter att försvara sig inför den väv av rykten, lögner och misstankar som riktades mot henne.
En häxa ställs för rätta inför tinget som sammanträder framför Rådhuset på Stortorget. Illustration av Tage Radetzky, hämtad ur ”Häxboken” (1916), av stadsarkivarien A U Isberg.
Det var nämndens uppgift att skaffa bevis. Ett sådant kunde vara ett erkännande. Och för att få fram ett erkännande fanns det medel i fångkällarens tortyrkällare, såsom tumskruv, åtdragna järnringar runt benen, kokande tjära mot naken hud, sträckbänk, glödande kol och andra övertalningsmedel.
Den som trots allt stod emot denna tortyr kunde få genomlida vattenprovet. Det bestod i att den anklagade bands till händer och fötter för att sedan kastas i vattnet längst ut från den stora skeppsbryggan, där Suellsbron ligger idag.
Om hon sjönk var det ett tecken på hennes oskuld. Den som höll sig flytande var utan tvivel skyldig, drogs upp och brändes – död eller levande – på bålet ute på Käjseberget. Föreställningen var att vattnet inte ville veta av de kvinnor vars rätta element var elden.
Dessa häxprocesser pågick i Malmö under 120 år, från den danska tiden år 1543.
Häxprocesser fanns redan under inkvisitionen, som ett sätt att göra sig av med motståndare. De häxprocesser som spreds till Danmark från Tyskland kan relateras till boken ”Häxhammaren”, författad av de två dominikanska inkvisitorerna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger. Boken godkändes av Kölns teologiska fakultet vid universitetet i Köln 1487 och kan ses som en vägledning i sökande, avslöjande och oskadliggörande av häxor.
Det är ett påtagligt kvinnofientligt verk. Kvinnohatet bottnar i medeltidens moraliska synsätt där kvinnans sexualitet sågs som djävulens verktyg till männens fördärv.
Malmö, som vid början av 1500-talet stod i förbindelse med de tyska hansastäderna, var troligen den första danska staden där reformationen genomfördes, och torde därmed vara en av de första skådeplatserna för häxförföljelser.
En av de sista kvinnorna som förföljdes i Malmö på hund av anklagelser om häxeri hette Margrete Hald. Det skedde 1663, fem år efter det att Malmö blivit svenskt. Men det var knappast de nya herrarna som satte stopp för grymheterna. Häxprocesserna pågick i Sverige fram till 1704. Mellan åren 1668 och 1676 utbröt en häxhysteri – kallad ”Det stora oväsendet”. Över 300 personer, mestadels kvinnor, dömdes till döden för häxeri.
Läs mer: ”Häxboken” (1916) av A U Isberg. Och om fruntimmersveckans Sara läser man här
Gå till toppen