Kultur

Frihetskämpar i den digitala tidsåldern

Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn, t o m 13/8.

Från Chelsea Mannings instagramkonto.
Med hashtaggen #chelseaisfree debuterade Chelsea Manning på Instagram den 17 maj i år. Frigiven på order av Barack Obama, skrev hon ”First steps of freedom!” intill en bild av sina fötter. Sedan en selfie med den kontroversielle konstnären Ai Weiwei, frän kinesisk regimkritiker, och Manning i klänning med blottat knä och smink, poserande på en parkbänk – ”like a boss!”, åtminstone om man ska tro bildtexten.
Bilderna har en livsbejakande jävlaranamma-ton som är knäpp och allvarlig samtidigt. Detta är den militära underrättelseanalytikern som kastade all patriotisk lojalitet överbord och blev fredsduva. Chelsea Manning är visselblåsaren som läckte filmen där amerikanska helikoptersoldater i Bagdad skjuter ihjäl civila, inklusive två Reuters-reportrar. Effekten: en vändpunkt i opinionen mot USA:s internationella militärinsatser som världen inte sett sedan journalisten Seymour Hersh avslöjade massakern på kvinnor och barn i vietnamesiska Son My 1968.
Men är vår tids många digitala visselblåsare frihetskämpar eller terrorister? Frågorna ställs av curatorerna Inke Arns och Jens Kabisch i ”Whistleblowers & vigilantes. Figurer i den digitala motståndskampen”. Med konst, övervakningsfilmer och högvis av hemliga dokument illustreras den nätbaserade aktivism som inte bara Chelsea Manning, utan också Edward Snowden och Julian Assange representerar.
Påpassligt visar Charlottenborg samtidigt en retrospektiv med danska John Kørner, som tangerar det globala post-9/11-tillstånd som präglar ”Whistleblowers & vigilantes”. Första salens porträtt av danska soldater som 2008-10 förolyckades i Afghanistan låter männen tona fram som hägringar i öknen: skadade, omkullfallna och döda – men målade i förföriskt vackra färger.
En generös budget, kanske med stöd av galleristen Bo Bjerggaard som lånat ut flera verk, låter John Kørner breda ut sig. En installation med tsunami-tema fyller en hel sal, där en heltäckningsmatta lyfter från golvet likt en jättevåg, som paradoxalt nog inte är så skräckinjagande som den är skojig. Mycket riktigt klättrar unga konsthallsbesökare också obekymrat omkring här som på ett lekland.
Både ”Whistleblowers & vigilantes” och John Kørner ställer alltså katastrof mot karikatyr och fakta intill fake. Den ambivalens vi upplever inför övervakning och svårnavigerade globaliserade konflikter fångar dock konsten upp bättre än visselblåsartemat, åtminstone den här gången.
Särskilt tydligt är det i filmen ”5000 feet is the best” (2011) där amerikansk-israeliska Omer Fast skildrar drönarattacker som en del av nutidskrigens likgiltiga oförutsägbarhet. Vapen med klinisk träffsäkerhet paras med mänsklig alienation i mardrömsframkallande paranoia. Trots att jag sett filmen många gånger förut gör den mig fortfarande illamående.
Från Charlottenborgs bägge sommarutställningar kommer jag ändå att längst minnas filten mönstrad med Chelsea Mannings välkända selfie, vid ratten i en accelererande bil med blond damperuk och sminkat ansikte. Fotot har använts av Manning-fans för att skapa en jacquardvävd filt, som påminner om konsthistoriens dyrbara gobelänger – även om materialet är syntetiskt. Kluvenheten präglar också vår syn på Manning: historiskt betydelsefull person eller ett kortlivat kändisskap? Hjälte eller förrädare? Den som lever får se.
Gå till toppen