Malmö

Fruntimmersveckan: Johanna Andersson, från klok gumma till läkare

Dagens namn, Johanna, var populärt redan på 1800-talet. Inte minst var Johanna Maria Andersson eftertraktad. I alla fall om man behövde hjälp med ett brutet ben.
Det visste till och med kungen.
Johanna Maria Andersson var den minst kända kvinnan i en skånsk benbrottsläkarsläkt, men inte desto mindre intressant. Hon har nämligen en nyckelroll, i skarven mellan gamla traditioner och modernare läkekonst.
Förr i tiden fanns det inga vårdcentraler, i synnerhet inte på landsbygden. Den som blev sjuk fick klara sig bäst det gick. Men det fanns kloka gummor och gubbar som kunde råda bot, laga ett benbrott eller lägga om ett sår. Det var en livsviktig kunskap som vandrade från generation till generation.
Några av benbrottsläkarna från 1500-talet råkade illa ut, betraktades som häxor och brändes på bål.
Johanna Maria Andersson föddes i Malmö 1835. Hennes släkt av så kallade benbrottsläkare kan spåras tillbaka till Elna Persdotter som föddes i Södra Sandby år 1675. Sannolikt hade också hon lärt konsten av någon utanför sin egen familj.
Elna fick uppleva en eländig och fattig tid. De skånska krigen mellan svenskar och danskar innebar en stor plåga för befolkningen. De som överlevde drabbades istället av pesten. Elna hade med andra ord fullt upp.
Benbrottsläkaren Johanna Maria Andersson (1835-1907). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.
Hennes dotter Sissa Mårtensdotter (1700-1764) fortsatte läkeverksamheten liksom dotterdottern Elna Hansdotter (1743-1814) som först flyttade till Getinge och senare till Lund. Där tar näst äldsta dottern Marna Nilsdotter (1782-1859) vid.
Att utföra läkekonst på landsbygden var en sak, att göra det i universitetsstaden Lund en annan. Utbildade, manliga läkare i distriktet irriterades av konkurrensen och ville få till ett stopp. När en av Marnas patienter avled blev hon åtalad för livsspillran och kvacksalveri.
Med stöd av stadsläkaren fällde rätten den så kallade Kokvinnan till böter.
Benbrottsläkarnas utövning var förvisso olaglig sedan medicinalförordningen år 1688, men detta var troligen den första gången läkarkåren i Skåne påskyndade ett rättsfall. Det skulle bli fler.
För att inte konkurrera öppnade Marnas dotter Elna Arfidsdotter (1814-91), sedermera Hansson, vid 20 års ålder en praktik i Malmö. Ryktet att ”Kokvinnans” dotter hade flyttat till staden spreds snabbt. Hon kom att kallas ”Lundakvinnan” och led ingalunda brist på patienter på sin mottagning i hörnan av Norre- och Grönegatorna.
I Malmö hade det sedan 1554 funnits ett bardskärarskrå, med rätt att ombesörja rakning, åderlåtning, benbrott och behandling av sår. Ordet kom senare att ändras till barberare och fältskär.
På Elna Hanssons tid, på 1830-talet, fanns det ännu inget allmänt sjukhus i Malmö. Patienter skickades i bästa fall till länslasarettet i Lund. I Malmö fanns en stadskirurg, en stadsmedicus samt några militärläkare, veterinärer och barnmorskor. Dessa hade uppenbart inga problem med en inflyttad ”kvacksalvare”. Läkarna behandlade benbrott och lät sedan Elna sköta eftervården.
Elnas praktik blev så välbesökt att familjen på åtta personer – maken Hans Månsson, fem barn och en piga – kunde flytta. Ett större hus med bostad, mottagning samt lägenheter och kamrar till uthyrning uppfördes runt 1850 i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan, i det kvarter som tidigare hade upptagits av utvärdshuset Altona. Huset ligger för övrigt kvar än idag, ett rött tvåvåningshus i vinkel.
Här, i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan hade Johanna Maria Andersson och hennes mor Elna Hansson sin benbrottsläkarmottagning.Bild: Martin Andersson
Koleran drabbade Malmö hårt 1850, och stadsdelen Caroli hårdast. De fattigaste vårdades hos Elna. Men hon var också verksam som företagssköterska. Frans Henrik Kockum tog hjälp av henne när någon av arbetarna på Kockums mekaniska verkstad i Södra Förstaden (i dag Davidshall) kommit till skada.
Även Tage Thott på Skabersjö anlitade Elna för att hjälpa arrendatorer och tjänstefolk.
Av allt att döma utförde Elna en samhällsnyttig syssla, som dittills inte ifrågasatts. Men så fick Malmö 1854 en medicine doktor. Den blott 29-årige August Falck var energisk och en modern man av sin tid. ”Falcken” förestod Malmös första allmänna sjukhus på Slottsgatan och hade för avsikt att utrota kvacksalveriet i Malmö.
Falck anmälde ”Lundakvinnan” på Stora Nygatan. Hon försvarade sig med att hon hade botat tusentals människors benbrott och ledvrickningar genom åren, och fick bifall från sina patienter ur alla samhällsklasser. Stadens sundhetskollegium ville inte vidta några åtgärder. Men ”Falcken” gav sig inte. Och det gjorde heller inte Elna Hansson. Hon gick till motattack. Med skrivhjälp författade hon en försvarsskrift som hon skickade till föregångaren till Medicinalstyrelsen i Stockholm tillsammans med 25 brev från botade patienter och en lista på 111 namnunderskrifter.
Tre gånger åkte Elna Hansson till Stockholm för att avlägga prov som ”Badaremästare” (en föregångare till fältskär), men underkändes på grund av bristande teoretiska kunskaper.
Under hot om nya åtal fortsatte hon enträget sin verksamhet. Andre stadsläkaren Otto Möller gjorde ett nytt försök. 1875 anmälde han ”Lundakvinnan”. Hon fälldes i tingsrätten, men friades i brist på bevis i hovrätten. Över femtusen namnunderskrifter samlades in till hennes stöd.
Elna Hansson fortsatte sina sysslor, och såg om sitt hus med nya ombyggnader. År 1891 avled hon. En ny ”Lundakvinna” redo då redo att ta över.
Dottern Johanna Maria Andersson hade fötts 1835. Möjligen hade hon andra ambitioner i livet, men ödet ville annorlunda. Hennes man Jöns Andersson dog endast 28 år gammal. Och inom loppet av tolv dagar förlorade hon tre av sina barn. Endast äldsta dottern Hedda överlevde.
Hedda Albertina Andersson (1861-1950).Bild: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.
Johanna Maria fick nu ta upp yrket som assistent till sin mor, och kom därmed att leva i skuggan av henne. Men tydligen ska hon på något sätt ha fått en kunglig fullmakt eller tagit en fältskärsexamen.
Hur det gick till går inte att leda i bevis. I ”En benbrottsläkarsläkt”, som i mångt och mycket ligger till grund för denna text, lägger bokens författare Ingegerd Wedin fram teorier om hur det kan ha gått till.
I en av kyrkoherden Hagbard Isbergs nedtecknade berättelser från det gamla Malmö skulle Johanna Maria under en utbildningsvistelse i Stockholm ha blivit ombedd att hjälpa en man med en benskada. När patienten tillfrisknade ska mannen, som visade sig vara ingen mindre än Karl XV, ha uppmanat henne att sluta sina studier. Hon ska ha rest hem med ett certifikat med stort sigill, undertecknat av kungen själv.
Men det är också fullt möjligt att hon erlagt fältskärsexamen, även om någon sådan uppgift saknas. Klart är emellertid att den sjätte och sista benbrottsläkaren i släkten kunde driva sin verksamhet utan att väcka de utbildade läkarnas irritation. Johanna Maria sålde huset på Stora Nygatan 1905 och avled i Stockholm 1907.
Men sagan slutar inte här.
När dottern Hedda fyllde nio år kom ett beslut att även kvinnor fick studera till läkare. Mormor Elna och mor Johanna Maria insåg att Hedda skulle kunna föra traditionen vidare på ett legalt och modernt sätt. Flickan sattes i privat undervisning, först hos Maria Wetterbergs och senare i Maria Stenkulas skola.
Att läsa vidare på Högre allmänna läroverket för gossar gick ju inte för sig. Men adjunkt Edward Lindahl och andra lärare på skolan undervisade henne privat. Med tillstånd fick hon tentera tillsammans med pojkarna, men inte springa ut på skolgården med den vita mössan på huvudet. Hedda slank ut bakvägen med mössan under armen.
Den så kallade Lundakvinnan, Elna Hansson (1814-91). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.
Familjen höll studierna hemliga, för att inte väcka någon slumrande björn.
I Lund väckte den kvinnliga studenten desto större uppmärksamhet, som den första kvinnliga eleven vid universitetet. Hon kände sig ovälkommen och hade alla blickar på sig, men fokuserade på studierna och tog sin medicine kandidat-examen i oktober 1887. Vid Karolinska institutet i huvudstaden praktiserade hon under tre terminer, för att 1882 bli legitimerad läkare.
Doktor Hedda Andersson återvände till Malmö för att öppna praktik, bara några kvarter från sin mammas och mormors mottagning, på Gustav Adolfs torg 69, idag hotell på nummer 49. Hon erbjöd behandling av barn- och kvinnosjukdomar.
Efter två år i hemstaden återvände hon till Stockholm där hon blev verksam i drygt tjugo år. Hon var medlem i Fredrika Bremer-förbundet och djupt engagerad i frågor rörande sjuk- och fattigvård.
Hon avrundade sin karriär med en praktik i Rottne vid Växjö, för att 1925 gå i pension och flytta till Karl XI:s gata i Lund.
Doktor Andersson avled 1950. Hon förblev ogift och fick inga barn.
Läs mer: ”En benbrottsläkarsläkt” (1991) av Ingegerd Wedin. Andra namn i fruntimmersveckan är Sara och Margareta
Gå till toppen