Nord & Francke

Önskas: mer avslappnad inställning till både sex och litteratur

Maria G Francke om vikten av att se mer än till ytterligheterna.

Simona Ahrnstedt, Karolina Ramqvist, Tone Schunnesson, Geir Gulliksen, Isabelle Ståhl.Bild: Anna-Lena Ahlström Jasmin Storch Céline Barwich Baard Henriksen Sara Mac Key
Bra litteratur om bra sex – finns det? Frågan är komplicerad av flera skäl, inte minst för att man först är tvungen att reda ut vad som är bra litteratur. Men det handlar såklart också om en mer personlig fråga: vad är bra sex?
Jag läser Malte Perssons artikel i Expressen (19/7) om skammens återkomst, där han skriver om två hyllade svenska romaner: fjolårets Tripprapporter av Tone Schunnesson och den alldeles färska Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Brännpunkten i romanerna är både sex och frånvaron av sex.
Malte Perssons slutsats är att skildringar av dåligt sex kan bli bra litteratur, men att den som försöker skildra bra sex i princip alltid hamnar på Harlequin-nivå.
Kan det verkligen vara så enkelt?
Låt oss titta på en av fjolårets mest uppmärksammade romaner, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Den handlar om ett förhållande som håller på att falla isär, men paret har fortfarande sex med varandra och dessutom ganska hett sådant. De där skildringarna, som var ganska explicita, läste jag utan skämskudde, och boken nominerades till det högbrynta Nordiska rådets litteraturpris.
Så nej, det är klart att det inte är så enkelt. Malte Persson hävdar att manliga författare som Philip Roth, Norman Mailer och John Updike gjort det svårt för yngre kollegor att skriva om sex på ett sympatiskt sätt och det är möjligen sant. Men svårt är inte lika med omöjligt.
Jaget i Tone Schunnessons roman har få hämningar. Oavsett om det handlar om att berusa sig eller att ta för sig sexuellt. Det gäller till en viss del även Elise i Isabelle Ståhls roman. Hon stoppar lättvindigt i sig allehanda piller och använder Tinder som förströelse och bedövningsmedel. Det är först när hon flyttar ihop med en kille som bryr sig om henne som sex blir problematiskt.
Vad jag tänker på mest när jag läser Malte Persson är att han går till ytterligheter. Å ena sidan tittar han på det som betraktas som fin litteratur, å andra sidan vrider han huvudet 180 grader och betraktar Harlequinromantikens sexscener som osar av lycka, men inte av litterär finess. Han missar dock ett viktigt mellanskikt.
I det finns exempelvis några av författarna som ingår i de senaste årens romancevåg. Om man tittar på just samtidsskildringar står "Sveriges romancedrottning" Simona Ahrnstedt ut. När hon intervjuades av kollegorna Ninni Schulman och Caroline Eriksson i podden Skriv en bestseller, eller en annan bok tidigare i år berättade hon hur alla sexscener hon skriver, och de är en del, måste ha relevans för handlingen. Huvudpersonen är en när hen går in i sängkammaren (eller var det nu ska ske), och en annan på väg därifrån. Det är en ambitionsnivå som höjer böckerna flera snäpp över den nivå fördomarna placerar dem på.
Medan annan genrelitteratur som deckare, skräck och science fiction puttats uppåt i statustrappan det senaste decenniet har inte mycket hänt med romancelitteraturen. Kan det ha att göra med att den betraktas som en särskilt "kvinnlig" genre? Kanske.
I Grantas temanummer Sex från 2015 skriver Karolina Ramqvist en novell med titeln Den knullande kvinnan. I den träffas två kvinnor på en fest och pratar om den enas nya pojkvän. Han förstår mig och han vill mig väl och han är den jag helst av allt vill vara med, hela tiden, säger hon först. Och sedan: Men det är inte så sexuellt.
Den andra kvinnans inre monolog följer: Jag kände mig generad av bilden av den knullande kvinnan men också av tesen att bra män inte kunde knulla, och av det andra jag associerade till, nämligen synen att jämställdheten gått för långt och förstört det sköna i livet.
Hos Simona Ahrnstedt gäller inte detta. Hennes moderna hjältinnor är drivande både karriärmässigt och sexuellt och trilogin En enda natt, En enda hemlighet och En enda risk har definitivt en feministisk prägel. Och Ahrnstedt väjer inte för den positivt laddade erotiken. Kanske är hon ett undantag, eller en föregångare.
Jag funderar på sambandet mellan jämställdheten och prydheten. Jag ser inte så mycket skam i samtidslitteraturens skildringar, snarare beröringsskräck med det ohämmade. Schunnesson och Ståhl befinner sig långt ifrån Erica Jongs knapplösa knull och Kerstin Thorvalls känslostormande karltokerier. Men de illustrerar ett behov av att dela upp sexskildringarna i bra och dåliga.
Mitt i vår pryda samtid finns ändå ett behov av sexskildringar, det bevisade ju inte minst 50 nyanser-trilogin av E L James, som är både älskad och hånad.
Själv är jag väldigt fixerad vid den norska tv-serien Skam. Nu när det inte kommer fler avsnitt läser jag en del fanfiction för att åtminstone fejka en händelseutveckling inför mig själv. Mängden fanfiction kring serien är enorm och låt mig säga att det gäller att inte vara pryd när man botaniserar i denna undervegetation, till stor del skriven av unga personer. Triggervarningarna duggar tätt så att känsliga läsare ska slippa ramla över oönskat innehåll.
Frågan är om detta pekar framåt mot djärvare – och bättre – sexskildringar hos etablerade författare om några år, en mer avslappnad inställning till både sexet och litteraturen och i synnerhet till vad som är finare och fulare litteratur.
Man kan ju alltid få önska.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!
Mejla oss!
Gå till toppen