Malmö

Fruntimmersveckan: Emma Ahlqvists klassresa fick ett grymt slut

Emma Ahlqvist gjorde klassresan, från gatflicka i Malmö till ”diamantdam” i Monaco. Hon hittades styckmördad i en koffert för 110 år sedan.
I augusti 1907 kunde Malmöborna läsa i Sydsvenskan om ett hemskt mord i Monte Carlo.
Det brutala dådet blev snabbt en världsnyhet, en följetong denna annars ganska händelsefattiga sensommar. I ett första telegram kunde man läsa om hur en styckad kvinnokropp hittats i en koffert och ett engelskt par hade arresterats. En konstig lukt fick en stationskarl på järnvägsstationen i Marseille att reagera. Det rann blod ur kofferten. I den låg torson av en kvinna.
Illustration ur nyhetsbladet Crime de Monaco.
Bagaget tillhörde en Vere St Leger Goold och hans hustru Marie Violet. I deras handkappsäck fann man huvudet och fötterna.
Den styckade kvinnan visade sig vara grosshandlaränkan Emma Levin, född Emma Erika Ahlqvist i Malmö. Mordet blev inte mindre pikant av att Vere Goold var son till en irländsk baron och före detta tennismästare, sedermera hasardspelare.
Paret Goold som tydligen hade spelar bort sina pengar på casinot hade fått låna såväl kontanter som juveler av den rika änkan. När Emma Levin krävde att få lånet reglerat blev hon hembjuden till Goolds hus på te, klockan fem på eftermiddagen den 4 augusti 1907. Vad som sedan hände blev aldrig riktigt klarlagt. Paret lämnade flera olika versioner och skyllde på varandra.
Bland Goolds tillhörigheter hittades offrens smycken samt styckningsverktyg. Obducenten konstaterade att offrets skador hade tillfogats med ursinnig kraft. Då herr Goold var en ”gammal bräcklig gubbe med darrande ben” föll huvudmisstankarna på hustru. ”Mrs Goold är en mycket energisk kvinna och mannen ansågs allmänt stå under toffeln” och ”för öfrigt var han neuranstikeniker, svag till viljan och karaktären samt begifven på dryckenskap”.
Fängelseporträtt på makarna Vere St Leger Goold och Marie Giraudin Goold.
Sydsvenskans läsare besparades inga blodiga detaljer. Från franska tidningen Le Matin citerades: ”de af Goold bortskurna inälforna – en operation som skedde för att fördröja likets förruttnelse – nu har hittats i sjön utanför Monte Carlo af en båtförare”.
Inte heller när det gällde rapporteringen av Emma Levins extravaganta leverne i Monte Carlo sparade medierna på krutet. Hon döptes till ”diamantdamen”, med sjuklig ”mani att vara iklädd smycken som representerade ett värde av många tusen”. På kasinot sades hon ”dyrka sin spelpassion”, samtidigt konstaterade man att ”hennes konversation visade en mycket ytlig bildning och hennes förnäma later var det icke svårt att komma till rätta med”.
Illustration ur nyhetsbladet Crime de Monaco.
Emma Levins vandel och moral blev redan någon vecka efter dådet föremål för ett sedelärande men hånfullt skillingtryck.
Allt medan väskbäraren Lucien Pons som kom dådet på spåren blev kallad ”le brave Pons” och förklarad hjälte.
Vere Goold stod ut ett år på Djävulsön utanför Franska Guyana och begick självmord 1908. Violet Goold som fick sitt dödstraff omvandlat till livstid avled i fängelset Montpellier 1914.
Case closed.
Artikel ur Dagens Nyheter, från den 13 september. .
Här kunde berättelsen om Emma Levin ha slutat.
Mer än hundra år efter mordet får Stadsarkivet i Malmö en förfrågan från en brittisk journalist som inför en stundande Wimbledonturnering undrade om det finns några uppgifter om en viss Emma Levin, född Ahlqvist.
Fru Levins banemän är nämligen inte bara för evigt inskrivna i styckmördarnas ”Hall of Fame”, Vere Goold är också ihågkommen för att han 1879 spelade final i Wimbledonmästerskapen – som han förlorade.
Frågan om Emma Ahlqvist gick till arkivarien Anette Sarnäs som började leta i stadsarkivet. Det hon fann fascinerade så till den grad att det resulterade i ett föredrag – och så småningom en spännande och omfattande artikel i Malmö kulturhistoriska förenings årsskrift Elbogen 2015 – som till stora delar ligger till grund för denna artikel (publicerad första gången i Sydsvenskan 2012, nu något reviderad).
Efterforskningen visar inte på någon lycklig barn- och ungdom. Hon for illa. Eller som det rapporterades i en tidning i samband med mordet: ”Redan som flicka var hon icke synnerligen rädd om sitt rykte”.
Emma Erika Ahlqvist föddes 1861 i hus nummer 803, på Norregatan, vid hörnet av Nya Grönegatan i Malmö. Hennes far Lars Herman var skräddare och mor Johanna Knutsson piga. Paret hade liksom många andra fattiga sökt sig till Malmö som expanderade våldsamt vid mitten av 1800-talet.
Ett av barnhemmen som Emma Ahlqvist hamnade på var LB-torp där Stadshuset ligger idag. Emma var 11 år när bilden togs och bör således vara en av de flickorna som står överst på trappan. Bild ur boken Malmö barnhem.
Efter en tid i Köpenhamn blev hela familjen med fem barn 1866 inskrivna på ”arbetsinrättningen” (socialen) på Västergatan och lilla Emma hamnar på olika barnhem tills hon vid femton års ålder blir konfirmerad i Caroli kyrka. I nästan två år tjänade hon som piga hos trädgårdsmästare Möller i Södra Förstaden innan hon fick anställning på Cigarr- och Tobaksfabriken Föreningen på Östergatan 15.
När Emma Erika Ahlqvist var 17 år dyker hon första gången upp i polisens register över ”lösa” kvinnor. Där beskrivs hon som ”5 fot 2 tum hög, stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, liten uppsvengd näsa, blåndt hår, och ljusa ögonbryn, bruna ögon”. Det antecknas att hon blivit förförd av en bokhållare Johansson.
Malmö Cellfängelse. Här satt Emma Ahlqvist i tre månader.
De kommande åren skulle bli tuffa. Malmö var ingen sund plats, miljön var ohälsosam och stanken påtaglig. Avloppsvatten rann via rännstenen ner i kanalen som var en enda stor kloak. Trångboendet var extremt, missförhållandena stora och den sociala utslagningen omfattande. Olika epidemier som lungsot, rödsot, kolera och smittkoppor avlöste varandra.
Emma Ahlqvist fick regelbundet genomgå läkarbesiktning hos polisen på Rådhuset. Redan ett halvår efter första registreringen blir ”prostituerade quinspersonen Emma Erika Ahlqvist intagen å Malmö Lazarett den 8.2 1879 för Syphilis” på kurhuset på Jakob Nilsgatan. Hon blir utskriven men troligen aldrig helt frisk från sjukdomen.
Hon förekommer flitigt i polisjournalerna för småförseelser och sedan hon vid upprepande tillfällen har missat att inställa sig för läkarundersökning döms hon 1879 till två månaders straffarbete på cellfängelset i Malmö. Möjligen består arbetet i att sy säckar. Bara några månader senare får hon böta 40 kronor ”för det hon i berusat tillstånd förfördelat henne mötande personer” och en månad senare är det dags igen då hon ”förolämpat en annan prostituerad qvinna på Södergatan så att det wäckt allmänt uppseende”.
Här i hörnhuset av Södra Promenaden och Rörsjögatan bodde Emma Ahlqvist strax innan hon lämnade Malmö 1880. Bilden är tagen strax före rivningen 1956.Bild: Charlie Raasum.
I augusti 1880 lämnar Emma Ahlqvist hemstaden Malmö men återfinns fem år senare inskriven med sin mamma och två bröder på Blegdamsvej 40 i Köpenhamn. Både Emma och hennes mamma försörjde sig officiellt på handarbete. I samma fastighet bodde den 26-årige, ogifte affärsmannen Leopold Levin, och hans bror Joseph.
Enligt några tidningsartiklar från 1907 ska Emma ha arbetat som sortererska hos Levins lumpfabrik på Ryesgade. Fabrikören Leopold Levin ”hade tillfälligtvis kommit att lägga märke till den unga flickan hvars ansikte var tämligen hvardagligt, men som redan då hade en ståtlig figur samt mera hållning och pli på sig än de flesta unga flickor i hennes ställning”, som det beskrevs i Sydsvenskan. Men sannolikt hade de två träffats tidigare, möjligen redan under hennes tid i Malmö.
Emma fortsätter emellertid att arbeta – bland annat som kappsömmerska på Morescos fabrik i Köpenhamn – men direktören bidrar till att försörja familjen. Emma och Leopold kom att bo ihop cirka tio år innan hon reste till Paris för att lära sig franska och beställa brudutstyrsel.
Paret gifter sig i Berlin 1890 sedan Emma konverterat till judendomen och lagt till namnet Esther. Makarna bor från 1892 i en flott våning på Österbrogade 116 och senare på Bredgade 49. År 1902 flyttar de till Stockholm där Leopold Levin har fortsatt stor framgång både som affärsman och i stadens societet. De håller magnifika bjudningar i våningen på Barnhusgatan 18. Några barn får de inte men adopterade en flicka från Schweiz.
Fru Emma Levin med sin fosterdotter Helene.
När maken insjuknar och avlider av ”njurinflammation, lunginflammation och hjärtsäcksinflammation”  flyttar Emma som välbeställd änka till en luxuöst inredd femrumsvåning på Nybrogatan 13 även om hon under sommarhalvåret mestadels vistas vid Rivieran efter doktorns ordination. Då hon inte längre anser sig kunna ta hand om sin fosterdotter skickas flickan tillbaka till sina föräldrar i Lausanne.
Sommaren 1907 reser Emma Levin, liksom hon och maken gjort sedan de gifte sig, till Monaco där hon har för vana att mingla bland celebert folk och spela bort betydande summor. Det blev hennes öde, 46 år gammal.
Mordet i Monte Carlo som skillingtryck.
I hennes testamente fastslogs att modern ärvde 2 000 kr plus en livränta, att fosterdottern Helene Mathey skulle erhålla en livränta på 3 000 kronor livet ut och bröderna skulle få vardera 10 000 kronor. Därefter skulle överskottet gå till ”Föreningen af 1837 til försømte børns frelse”.
Emma Levin begravdes på en kristen kyrkogård i Marseille. Möjligen flyttades kvarlevorna senare. I sin nyhetsrapportering berättade Dagens Nyheter att modern Johanna Ahlqvist gärna ville begrava henne i Köpenhamn. Dit skickades i vart fall Emma Levins juveler och smycken efter rättegången.
Hennes övriga kvarlåtenskap på Nybrogatan 13 gick på två auktion i Stockholm.
”Det var icke den vanliga auktionspubliken som igår rörde sig i stadsauktionskammarens visningssalar. […] Här finnos resväskor, kikare, knifvar och gafflar, glas och porslin i långa banor o.s.v. En toalettnecessär, med den olyckliga kvinnans initialer ingraverade […] Man stannar med häpnad inför […] långa rader af skräddaeriarbetet i siden […] Deras forna ägarinnan har tydligen offrat ganska mycket åt ytan. Bland allt virrvarr af lyxartiklar stannade ögat till sist vid några – dockor, som lågo för sig själv på ett litet bord framme vid fönstret.” (Dagens Nyheter, 13 oktober 1907).
Fantasieggande och färgstråk illustration ur den franska tidningen Le Petit Journals söndagsbilaga.
Förstasida från Daily Globe i december 1907.
Gå till toppen