Malmö

Fruntimmersveckan: Leonora Christina Ulfeldts dramatiska flykt

På fruntimmersveckans sista dag firar vi Sankta Christina av Bolsena, och alla andra kvinnor med namnet Kristina.
Bland dem finns Leonora Christina Ulfeldt. Hon spelade en viss roll då Skåne blev svenskt.
Leonora Christina Ulfeldt var förvisso inget helgon, men som en av barocktidens märkligaste kvinnogestalter i Norden är hon värd att ägna en tanke.
Hennes liv präglades av fåfänga, äregirighet, hänsynslöshet, hämnd- och maktlystnad, men också av kärlek till och lojalitet mot sin make Corfitz Ulfeldt, adelsman och dubbel landsförrädare, som hade en nyckelroll när Skåne blev svenskt 1658.
Paret Ulfeldts liv är som hämtat ur ett Shakespearedrama eller påminner om makarna Underwoods intriger i tv-serien ”House of Cards”, för att dra en modern parallell.
Leonora Christina Ulfeldt föddes 1621. Hon var dotter till den unga adelsdamen Kirsten Munk som ingått ett morganatiskt äktenskap med den dynamiske Kristian IV av Danmark.
Leonora Christina Ulfeldt (1621-1698).
Kungens dotter hade ingen arvsrätt men fick en genuin morgongåva när hon gifte sig. Hon var bara nio år när hon trolovades med den begåvade, elegante och charmerande Corfitz Ulfeldt. Världsmannen Corfitz hade imponerat på kungen och utsågs till riksråd och ståthållare. 1643 utsågs han till rikshovmästare och kungens närmaste medarbetare.
Det unga paret flyttade in i en stor gård vid Gråbrødertorv i Köpenhamn och inrättade sitt praktfulla hem med dyra mattor och konstverk. Leonora Christina blev huvudstadens förnämsta dam.
Kungens svärson var en skicklig diplomat, förvisso oaktsam och framgångsrik i konsten att skaffa sig personliga fördelar i form av pengar och makt.
Det mesta gick som smort ända tills Kristian IV gick ur tiden. En maktkamp seglade upp när Leonora Christinas halvbror Fredrik III tog över kronan. Medan Corfitz Ulfeldt i sin frånvaro slöt ett viktigt försvarsförbund med Nederländerna reducerades hans inflytande avsevärt vid hovet. Corfitz övermod och makarna Ulfeldts liv i lyx hade väckt anstöt.
Leonora Christina Ulfeldts liv präglades av fåfänga, äregirighet, hänsynslöshet, hämnd- och maktlystnad, men också av kärlek till och lojalitet mot maken Corfitz Ulfeldt. Illustration av Tycko de Hofman.
Även på den kvinnliga sidan gnisslade relationerna. Drottningen Sofia Amalia hade ett ont öga till sin vackra och eleganta svägerska som dittills hade varit ensam dam på toppen.
När paret Ulfeldt under falskt vittnesbörd anklagades för att ha planerat ett mord på kungen började det brännas. För att undvika en ingående ekonomisk revision vände det förödmjukade paret Ulfeldt Danmark ryggen 1651. De ansåg sig orättvist behandlade, men det gick ingen nöd på dem. I bagaget hade de en miljon riksdaler, en på den tiden ofantligt stor summa. I Stockholm blev landsflyktingarna väl mottagna av en annan Kristina, drottningen.
När Ulfeldt inte inställde sig vid den danska riksdagen för att avlägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning blev följden att hans gods togs i beslag. Däribland det skånskdanska Torups slott, som Corfitz Ulfeldt redan 1647 hade tillhandlat sig av adelsmannen och industriledaren Jochum Beck.
Corfitz Ulfeldt svarade med att producera en svärm smädeskrifter mot kung Fredrik III och drottningen Sofia Amalia. Det retade det danska hovet så till den grad att det senare framhålls som ett av skälen till den danska krigsförklaringen 1657.
Ulfeldts fann sig väl tillrätta i den svenska huvudstaden. Bland annat lånade Corfitz ut ofantliga 200 000 riksdaler så att den abdikerande drottningen Kristina skulle kunna resa till kontinenten. Därmed banade han väg för Karl X Gustavs kronbestigning. Den nye kungen stod även han i ekonomisk skuld till dansken.
Corfitz Ulfeldt (1606-1664).
Landsflyktingarna ruvade på hämnd och nu startade en övertalningskampanj för att Sverige ska förklara Danmark krig. Men Karl X Gustav vill vila på hanen och låta danskarna skjuta första skottet. Bland annat hade han beakta det förbundet som Danmark ingått med Nederländerna, den allians som Curfitz Ulfeldt hade fått undertecknad 1647.
När så Fredrik III – möjligen något förhastat och ogenomtänkt – startade det första danska kriget 1657 marscherade den svenske kungen från Polen till svenska Pommern där också Ulfeldts hade slagit sig ner, i slottet Beuth som han erhållit i pant för lånet till drottning Kristina. Corfitz Ulfeldt trädde nu i tjänst hos svenske kungen som Geheimeråd (den förnämste ministern) och åtföljde honom på krigståget mot Danmark.
Leonora Christina Ulfeldt försökte förgäves avråda sin make från att ta detta avgörande steg, att aktivt sälla sig till Danmarks fiende. Men Corfitz Ulfeldt såg sig ha moralen på sin sida, rätten att välja en ny herre sedan den förra svikit honom. Han var en spelare som satsade högt när han satt med rätt kort.
Vilken betydelse man nu ska tillräkna förrädaren rörande beslutet att tåga över det islagda Bält och därmed den svenska segern, är historikerna inte ense om. Men det var inte för inte som kriget kom att kallas ”det Ulfeldske krig”.
I vilket fall kom han att spela en avgörande roll i fredsavtalet. Danskarna hade uttryckligen undanbett sig att ha att göra med landsförrädaren, men den svenske kungen lät dem bita i det sura äpplet. Svenskarna med Ulfeldt som förhandlare krävde – som bekant – att Skåne, Halland och Blekinge skulle tillfalla Sverige. Däremot övertalade han Karl X Gustav att släppa kravet på ett de svenska tre kronorna skulle tas bort ur det danska riksvapnet. Att de återfinns där än i dag kan danskarna tacka sin främste landsförrädare för.
Ulfeldt skulle inte vara Ulfeldt om han inte också såg till att ta för sig för egen vinning. Bland de svenska kraven fanns att den forne danske adelsmannen och hans hustru med familj skulle få all sin egendom i Danmark återställd. Samt ges rätt att åter bosätta sig i landet.
Enligt fredsavtalet skulle Skåne under svenska kronan få leva efter gammal dansk lag och sina tidigare privilegier. Det var så klart perfekta förutsättningar för paret Ulfeldt. De hade nu skapat sig ett eget rike.
Paret bosatte sig på Torups slott, men inrättade också en stor våning i centrala Malmö vid Adelgatan, det komplex som idag utgörs av hotell Tunneln. Leonora Christina tog det ljusaste rummet, i hörnet mot Kansligatan.
Men problemen tornade åter upp sig. Kung Karl Gustav ville säkra inkomsterna från Öresundstullen men fruktade samtidigt ett angrepp från Danmarks allierade. Kungen ville en gång för alla sluka hela Danmark, rasera Köpenhamn och göra Malmö till den stora örlogshamnen i Öresund. Ett nytt krig drog igång, men den här gången kom Nederländerna till danskarnas undsättning. Makterna nere på kontinenten ville förhindra att Öresund kontrollerades av enbart ett land.
Oroligt var det också i Skåne. Motsättningar mellan svenska kronan och den skånska befolkningen drogs till sin spets. I synnerhet den skånska adeln var missnöjd med nya tullar på export och import. Corfitz Ulfeldt ogillade dessutom konungens fredsbrott och protesterade högljutt. Det var inte så här han hade tänkt sig livet under sin nye herre.
En sammansvärning mot svenskarna avslöjades. Planen var att i december 1658 släppa in 800 danska soldater i Malmö. De svenska myndigheterna anklagade Corfitz Ulfeldt för samröre med rebellerna och majestätsbrott. Kungens förtrogne greps och anklagades för att ha förvarnat danskarna om en svensk stormning av Köpenhamn i februari 1659.
I samband med utredningen drabbades den nu 53-årige Corfitz av ett slaganfall, vilket försvårade ett försvar. Det blev hustrun som fick föra hans talan. Det gjorde hon tydligen så bra att man lät fyra läkare undersöka om maken verkligen var så sjuk som uppgavs. De fann honom nedbruten, både till kropp och själ.
I december 1659, dagen efter det att sammansvärjningens huvudmän avrättats på Stortorget och fått sina huvuden spetsade på pålar, skulle domen mot Corfitz Ulfeldt förkunnas. Han skulle mista både liv och gods.
Men, efter beslut av konungen fick domen inte offentliggöras. Han ville själv överväga saken. I väntan på beslut sattes Ulfeldts i husarrest i sin fastighet på Adelgatan. När så Karl X Gustav avled i februari 1660 såg det mörkt ut. Det gick ett rykte om att de skulle föras som fångar till Finland. Makarna såg ingen annan råd än att återigen ta till flykten.
Planen var att Corfitz skulle ge sig av till Lübeck och Leonora Christina till Köpenhamn, för att förbereda hans återvändande till Danmark.
I juli 1660 tog sig Corfitz utklädd till präst obemärkt ut via trossbotten i sitt sovmak, ner i källaren och ut genom ett fönster till Adelgatan, genom Strandporten, ner på färjebron och ombord på en slup. När Leonora Christina fick besked om att maken var i säkerhet rymde hon själv, förklädd även hon.
Makarna Ulfeldts avsked av varandra i det ögonblick, då Corfitz i prästdräkt klättrar ner i källaren för att fly husarresten. Mannen till vänster är hushållets tjänare D’Aranda.
Då visste inte makarna Ulfeldt att den svenska regeringen sedan en vecka tillbaka hade benådat dem. De hade därmed gått miste om sitt svenska beskydd och förlorat allt.
Och värre skulle det bli. På väg till Lübeck hade Corfitz Ulfeldt tagit det fatala och förvirrade beslutet att ändra resplanen och lägga om kursen mot Köpenhamn. Där återförenades makarna, arresterades omedelbart och fördes till Hammershus på Bornholm.
Där satt de under ett och ett halvt år, under sträng bevakning efter ett misslyckat rymningsförsök via en latrinlucka. Med tiden ansågs Corfitz Ulfeldt ofarlig. Efter att ha erkänt sitt brott, gjort avbön inför danske kungen och avsagt sig stora delar av sin förmögenhet blev Ulfeldts slutligen fria.
Planritning över Tunnelns källare från 1919, med Corfitz Ulfeldts flyktväg genom golvet i sin kammare och honom källaren och ut på Adelgatan. Skiss av O A Forseth.
Det bestämdes att de skulle bo på en gård på Fyn, ett arv efter Leonora Christinas mor. Corfitz var en bruten man, men inte sjukare än att han ännu kunde förblindas av hämndbegär. När han våren 1662 fick tillåtelse att lämna Danmark för att resa till en kurort utomlands försökte han vinna stöd för nya hämndplaner hos den franske kungen Ludvig XIV.
De intrigerna blev droppen för Fredrik III. Den åldrade landsförrädaren dömdes åter till att mista liv, ära och gods. Dödsdomen verkställdes symboliskt på en docka. Hans gård i Köpenhamn revs, och på dess tomt (numera Gråbrødertorv) placerades en skampåle, som stod där fram till 1842 och numera finns på danska Nationalmuseets gård.
Cortitz höll sig undan i ett drygt halvår innan han slutligen avled på en båt på Rhen 1664, 57 år gammal.
Leonora Christina var bara 43 år gammal när hon, trots att hon svor sig fri från makens sista intriger, sattes i Blåtårn på Köpenhamns slott. Där satt hon inlåst i 22 år, under förnedrande och vidriga förhållanden. Mat och rikliga mängder vin fick hon från det kungliga köket, men sysslolösheten plågade henne. Hon fick inte ha några ägodelar, och framför allt inga böcker.
Skampålen över landsförrädaren Corfitz Ulfeldt. En gång uppställd på Gråbrødertorv, numera placerad vid det danska nationalmuseet.Bild: Nationalmuseet.
Med ett bläckhorn tillverkat av ett tennlock, bläck gjort på sot och öl, samt en hönsvinge vässad med en glasbit började hon på papper från sockerpaketen nedteckna sin historia. Den gavs långt senare ut i bokform som ”Jämmers minne”.
När Kristian V blev ny kung fick hon en viss förbättring av sina villkor. Men hennes oförsonliga fiende Sofia Amalia tog löfte av sin son att inte släppa ut henne. Först sedan drottningen dött 1685 fick Leonora Christina åter se dagsljus. Hon lämnade sitt fängelse under värdiga former, skred långsamt genom folkmassorna till en väntande vagn.
Kungen hade gett henne Maribo kloster på Lolland där hon med ekonomiskt understöd kunde leva ståndsmässigt. Hon avled 1698, 76 år gammal och begravdes i Maribo domkyrka.
Läs också: ”1658 – Tåget över Bält” av Lars Ericsson Wolke, ”Jämmers minne” av Leonora Christina Ulfeldt, ”Kungadotter, politisk fånge och författare” av Karin Borgström i antologin ”Starka kvinnor” samt ”Malmö stads 600-årsjubileum” av A U Isberg.
Andra namn i fruntimmersveckan är Sara,  MargaretaJohannaMagdalena och Emma
Gå till toppen