Huvudledare

Ledare: Stopp för gummibåtar hjälper inte, EU.

Migranter korsar ett vattendrag i närheten av den italienska staden Ventimiglia i ett försök att ta sig in i Frankrike.Bild: Chiara Carenini
Den europeiska unionen har enats om att stoppa försäljningen av gummibåtar och utombordsmotorer till Libyen. Eller som EU:s utrikesministrar formulerade det efter ett möte i Bryssel i förra veckan: "vissa produkter som kan användas för att underlätta smuggling av migranter och människohandel".
Som slag i luften betraktat är det imponerande. I varje annan rimlig mening är det snarare ett belägg för EU:s fortsatta oförmåga att hantera trycket mot unionens gränser på ett effektivt och humanitärt acceptabelt sätt.
Människosmugglarna lär inte ha några svårigheter att få fram gummibåtar och andra flytetyg till sin lika blomstrande som samvetslösa verksamhet, trots detta försäljningsförbud.
Hittills i år har omkring 110 000 migranter anlänt till EU över Medelhavet. De flesta, drygt 93 000, har klivit i land i Italien. Och där växer nu missnöjet.
Den italienska regeringen sägs överväga att ge migranterna humanitära visum när de anländer till Italien. Det skulle ge dem möjlighet att resa vidare till övriga EU – i många fall är de inte intresserade av att stanna i Italien.
Signalerna från Rom får i sin tur andra EU-stater att dra öronen åt sig. I samband med mötet i Bryssel slog Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz fast att landet "inte kommer att tillåta att människor får röra sig norrut". I början av juli meddelade den Österrikiske försvarsministern Hans Peter Doskozil att soldater och pansarfordon stod redo att med 72 timmars varsel bistå polisen vid Brennerpasset på gränsen mellan Italien och Österrike.
I Italien växer känslan av att landet övergetts av övriga EU-stater. Och inte utan fog.
Enligt EU:s regelverk är det i princip det land en asylsökande först kommer till som ska behandla en ansökan om asyl. Det innebär att en orimlig börda nu läggs på Italien, på samma sätt som på Grekland under åren 2015 och 2016.
Det är inte bara Österrikes regering som förhåller sig kallsinnig till Italiens rop på hjälp. Knappast något land är intresserat av att ta över ansvaret för asylprövningen. Till stor del beror det på att de flesta som idag anländer över Medelhavet saknar asylskäl.
Merparten kommer från Afrika söder om Sahara, från länder som Nigeria, Guinea och Elfenbenskusten. Hittills i år har det kommit fler migranter från Bangladesh, 8 241, än flyende från inbördeskrigets Syrien, 6 039.
"Det skulle bli fel att flyga människor över hela Europa som sedan kommer att få avslag ändå när de gör sin asylprövning", konstaterade justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) nyligen.
Johansson har en poäng. Men då behöver Italien sannolikt få hjälp av EU när det gäller att behandla asylansökningarna. Och merparten av dem som beviljas asyl måste kunna omfördelas till övriga medlemsstater.
På den senare punkten har förhandlingarna i EU kört fast. Föga förvånande med tanke på att unionen inte ens lyckats genomföra mer än en mindre del av den 2015 beslutade omfördelningen av 160 000 flyktingar som tagits emot av Italien och Grekland.
Ändå finns inget val. Flyktingkrisen kan bara lösas gemensamt och solidariskt. Och det brådskar.
Gå till toppen