Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Unik inblick i Saddams skuggrike

Niklas Qvarnström sträckläser Abbas Khiders "Brevet till Auberginerepubliken".

Abbas Khider.Bild: Jörn Lindskog

Abbas Khider

BOKEN. Brevet till Auberginerepubliken. Övers Ingrid Viktoria Kampås. Thorén & Lindskog.
Abbas Khider flydde från Irak i mitten av nittiotalet. Han var några och tjugo och hade redan hunnit sitta två år i fängelse på godtyckliga grunder. Men Irak har aldrig lämnat honom. I Tyskland, där han lever sedan många år, har han skrivit fyra romaner på sitt nya hemlands språk, alla på ett eller annat sätt rotade i de groteska livsbetingelserna under Saddam Hussein.
I ”Presidentens apelsiner”, som kom på svenska förra året, var det en nybliven student och duvuppfödare som såg sig förvandlad till politisk fånge. Uppföljaren ”Brevet till Auberginerepubliken” från 2013 börjar på ett liknande sätt. Den unge litteraturvetaren Salim har gjort sig skyldig till att delta i en läsecirkel där det förekommit olämpliga böcker. Efter en vecka i en gravkammarliknande cell lyckas en inflytelserik farbror muta förhörspoliserna och Salim flyr till Libyen.
Där hankar han sig som så många irakiska olycksbröder fram på tillfälliga byggjobb och längtar efter sin flickvän Samia. Åren går, det blir 1999. Salim drömmer ihop långa brev till Samia som han aldrig skickar av rädsla för att de ska hamna i säkerhetspolisens händer och orsaka henne problem. Tills en dag när han får höra talas om en smuggelrutt. Ett nätverk av lastbilschaufförer och mutade tjänstemän kan för den nätta summan av tvåhundra dollar leverera brev i arabvärlden.
På sidan 26 byter Salims brev hand, och samtidigt tar näste man i ledet över berättandet: en egyptisk taxichaufför, som utöver brevet har med sig en last gästarbetare till Kairo, angelägna om att fritt kunna vädra sina åsikter om Muammar Gaddafis bisarra idéer. I Kairo byter brevet återigen hand och berättelsens stafettpinne lämnas till en desillusionerad resebyråchef, innan den i nästa kapitel hamnar hos en lastbilschaufför i Amman, och så vidare.
När försändelsen slutligen når Bagdad landar den föga förvånande hos säkerhetspolisen, som är väl medveten om den illegala postgången. Men polistjänstemannen har en nyfiken fru, och hon besitter dessutom något så ovanligt som förmågan att handla oegennyttigt.
Att Irak i romanen kallas för Auberginerepubliken har sin förklaring i bristen på mat under USA:s embargo efter Gulfkriget: auberginer var under en period den enda grönsak det fanns gott om, och man fick vara uppfinningsrik i köket.
I Abbas Khiders stafettroman blir korruption och politiskt förtryck en del av berättarstrukturen. Han skildrar ett nät där alla sitter fast, från den papperslöse politiske flyktingen till den överste som försummar sitt äktenskap för att alltid kunna finnas till hands för den nyckfulle presidenten. Att alla inblandades gemensamma nämnare är ett kärleksbrev är en lika grym som hjärtskärande romantisk ironi.
Khiders känsla för detaljer och förtrogenhet med den miljö han skildrar ger en unik inblick i en värld som ingen nyhetsrapportering någonsin kommer åt. Han förmår också förena vass satir med ömsinta människoporträtt. Jag kom på mig själv med att sträckläsa hans roman, och kände mig rikare när jag lagt den ifrån mig.
Gå till toppen